Kärnkraft är säker, men hur länge?

Snart 22 år har gått sen Tjernobylkatastrofen och den yngre generationen varken minns eller kanske ens känner till Tjernobyl eller Harrisburg. Alla debatter och folkomröstningar om kärnkraftens framtid tycks vara ett minne blott idag när kärnkraften tycks vara mer populär än någonsin. Till och med förra årets fel och säkerhetsbrister med alkoholpåverkade anställda i de svenska kärnkraftverken verkar vara glömt och förlåtet.

Kärnkraften är idag säkrare än någonsin tidigare, det är ingen tvekan om det, men vi måste komma ihåg att detta ständiga intygande om kärkraftens säkerhet har förekommit sedan de allra första byggdes. Trots det har olyckor ändå inträffat. Vi verkar leva i en naiv tro att vi nu ligger i civilisationens högsta grad av utveckling och att inga katastrofer kan hända idag. Vi tror även att det som har hänt, hände i en tid då kärnkraften inte var så speciellt utvecklad. Paradoxalt nog så tänkte man antagligen exakt likadant då, som vi gör idag, dvs att vi nu nått fram till en tid då man kan klassa kärnkraften som "helt säker".

I grund och botten så har sannolikt även den mest rabiata kärnkraftsmotståndare en hög tilltro för kärnkraftverkens säkerhet. Att tro något annat skulle leda till ett psykologiskt sammanbrott. Ingen människa klarar av eller vill ens tro att vi lever i en ständig livsfara. Vårt intellekt filtrerar automatiskt bort alla sådana tankegångar. Kanske är det därför vi så gärna vill tro att vi idag har kärnkraftverk som omöjligt kan haverera eller förstöras.

Vad jag menar är att den mänskliga faktorn finns även hos de doktorer och professorer som garanterat kärnkraftens och även slutförvaringens säkerhet. Att flera av dem som flitigast intygat säkerheten är finansierade eller tillochmed anställda hos energibolagen gör knappast säkerheten mer trovärdig.

Med dagens kunskap om att politiker beviseligen rakt av använder texter från lobbyister i sin politiska motioner, så bör man fråga sig om dessa politiker verkligen företräder sina medborgare, eller kanske mer sina egna privatekonomiska intressen? I vårt samhälle är det knappast osannolikt att en del politiker äger aktier i energibolag, eller i verksamheter som påverkas av energibolagens framtid. Risken för att privatekonomiska faktorer påverkar politikers inställning till kärnkraften är därför betydligt större hos de som är positiva till kärnkraft, än de som är negativt inställda. Motståndare till kärnkraft har ingen som helst ekonomisk vinning i att att vara emot kärnkraften. De ideella miljöorganisationerna pumpar knappast in miljoner till lobbyister för att försvara sin sak. Tvärtom så pekar det mesta på att elpriserna i ett initialt skede kommer att gå upp om vi mer aktivt genomför en omställning av energiutvinningen.

Det finns egentligen inget som helst skäl till att utveckla kärnkraften, förutom om man äger aktier i dem och vill att de ska gå uppåt istället för att dala nedåt. Förutom att ingen levande människa kan garantera säkerheten till 100 så beräknas uranreserverna räcka 50 år med nuvarande användningstakt, men då ska man tänka på att det är många länder nu som bygger nya kärnkraftverk, så reserverna räcker antagligen inte ens så långt. Dessutom skulle en nysatsning på kärnkraftverk konkurrera med vindkraftverk och solkraften, som utvecklats mycket rent tekniskt på senare år. Det är trots allt fullt möjligt att lösa energifrågan med hjälp av enbart vind, sol och lite vatten. Det enda som krävs för att det ska ske kunna ske fullskaligt, är en klar färdplan och djärva politiska beslut både om att aveckla kärnkraften och att satsa mer pengar på utveckling, forskning och utbyggnad av sol-, vind- och vattenkraft av olika typer.

Sist men inte minst så lever vi ett politiskt stabilt samhälle just idag. Sannolikt hade man samma inställning i Sovjet på tiden då Tjernobyl byggdes. Men vad händer med våra kärnkraftverk om vi drabbas av en gigantisk ekonomisk recession, ryssland anfaller oss, klimateffekterna får vattenytan att höjas de 7 meter som man befarar i de värsta tänkbara scenarion? Vad händer om vi drabbas av en ny digerdöd som slår ut 75 av världens befolkning? Vad gör vi om ett tredje världskrig startas mellan den fattiga världen och den rika och kärnkraftverken blir måltavlor för att orsaka så stor skada i våra samhällen som möjligt? Det är väldigt osannolika scenarion, jag det det, men de är inte omöjliga. Drabbas vi av en stor katastrof så finns risken att havererande kärnkraftverk utplånar de överlevande människorna. Nu har jag ändå inte nämnt slutförvaringen och hur någon endaste människa med handen på hjärtat kan garantera 100 säkerhet i tiotusentals år framåt och att den mänskliga faktorn inte kan ha förekommit vid konstruktionen av slutförvaringsutrymmena.

Det är trots allt den mänskliga faktorn som begränsar kärnkraftverkens och slutförvaringens säkerhet och så kommer det alltid att vara. Den mänskliga faktorna har sprängt rymdskeppet Colombia, orsakat tusentals missbildade barn pga Neurosedyn och orsakat en rad andra storskaliga katastrofer runt om i världen, som vi blivit intygade inte skulle kunna vara möjligt.

Vi kommer aldrig att vara HELT SÄKRA förrän vi ELIMINERAT alla risker.

Av Tobias Jeppsson 24 jan 2008 10:25