sourze.se

Från Bergianska till Panorama

Hur hjälper man ungdomar och invandrare in på arbetsmarknaden? Det blir framtidens stora problem.

Jag har arbetat med utlänningar från det första arbetet i Bergianska Trädgården i Stockholm 1954 till det sista på Panorama Hotell i Göteborg 1994. Det var arbeten i trädgård och restaurang som svenskar inte var intresserade av. Jag har arbetat med upptill femton olika nationaliteter.

I Bergianska var den nästan bara tyskar och finnar och jag hade en tysk rumskamrat i ett hus beläget vid Brunnsviken. Det gjorde att tyska var det första språk som jag lärde mig.

Inte heller engelsmännen ville arbeta i trädgård. I handelsträdgården där jag arbetade var hälften av de cirka 30 anställda, italienare som fick stanna i England när man arbetat fyra år i trädgård. En av de engelska arbetarna ägde en bil och han skjutsade mig och en italienare till en myndighet. Det visade sig att italienaren hade varit med i kriget och blivit skadad i axeln och sedan fick jag reda på att brodern till engelsmannen hade stupat i Italien. 1957 var det brist på arbetskraft i England och därför märkte jag ingen ovilja mot utlänningar. När jag badade råkade jag få en vårta under foten så jag fick gå till husläkaren och blev senare opererad på ett sjukhus. Den som sövde ner mig var en svart sköterska från Jamaica.

Den enda arbetsplats som jag arbetat på med nästan bara svenskar är Göteborgs Hamn där jag arbetade ett tiotal år.

1973 började min bana inom hotell- och restaurangbranschen närmare bestämt på Park Avenue Hotell. Någon karriär ville jag inte göra där fast man försökte övertala mig att börja arbeta som kock. Jag studerade samtidigt på universitet och funderade ett slag att skriva om restaurang Lorensberg i min 60-poängsuppsats. Jag fick material från kontoret men jag avstod från det till förmån för ”Handeln i Malacka under 1400-talet”.Historiska Institutionen i Göteborg hade i slutet på 1970-talet ett Sydostasienprojekt och min uppsats på 21 sidor var en del av detta. Att jag arbetade med kroppsarbete när jag studerade vid universitetet berodde nog på att jag inte hade någon erfarenhet av medelklassarbeten. Hade jag vuxit upp i en medelklassfamilj hade jag säkert valt ett arbete som var vanligt i den klassen.

Liksom jag var nästan ensam som svensk att arbeta som trädgårdsarbetare var det likadant inom diskaryrket. De kom från Finland, Jugoslavien, Turkiet, Indien, Etiopien, Eritrea, Israel, Somalia och från många latinamerikanska länder. Det gick i regel väldigt bra att arbeta med utlänningar och jag trivdes med att arbeta med dem. Jag kommer ihåg ett fall som jag inte vet om jag handlade rätt. Det var en iranier som sade att han inte hade haft något arbete på fyra år. Det var på den tiden då det fanns gott om arbete för den som ville arbeta så jag fann det vara anmärkningsvärt. Han hade nog skickats från arbetsförmedlingen. När han ofta kom försent eller inte alls och jag fick dubbelarbeta brast tålamodet en dag när han kom klockan tio, tre timmar för sent. Jag sade till på skarpen och sedan såg jag honom inte mer. En av sevispersonalen sade att jag gjorde rätt men jag tänkte att om jag hade haft mera överseende hade han kanske kunnat komma igång att arbeta.

Jag har tänkt på den händelsen när jag hör hur svårt invandrare och ungdomar har att komma in på arbetsmarknaden. Om man inte har arbetat överhuvudtaget eller inte arbetat på flera år är det svårt att stiga upp på morgonen och att arbeta uthålligt. Invandrarfientligheten bland arbetare kan uppkomma genom att man har kommit i kontakt med folk som inte kommer i tid eller arbetar tillräckligt bra för att kunna sköta arbetet. Det är ingen lätt sak att komma tillrätta med detta sakernas tillstånd. Det fordras kanske mera tålamod än det jag visade mot iraniern. Jag vet inte hur det ser ut nu men jag föreställer mig att det är de mest företagsamma bland ungdomarna och invandrarna som får arbete och resten hamnar ibland i kriminella gäng. Därför har gängkriminaliteten ökat starkt den senaste tiden och jag vet inte vad man skall göra för att minska den.

När jag inte blev lärare och jag redan var 47 år så hade jag ingen lust att söka lyckan i ett annat akademiskt yrke och blev därför kvar som diskare tills jag blev arbetslös för första gången i mitt liv 1994.


Om författaren

Författare:
Yngve Karlsson

Om artikeln

Publicerad: 24 jan 2008 13:38

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: