Musjakten

Hon underhåller sig med tålamod. Hon kan sina rum, skrymslen och vrår. Som en författare skriver sin dagbok. Utantill.

Det chanslösa tarvar ingen brådska.
Slickar tass, kontrollerar kruka. Ett mjukdjurs obarmhärtiga rovdjurplan. Glansen i den gula blicken, hård av väntetid till godo.
Fokusbyte. Underläge.
Musens rädsla pumpar snabba andetag och feromoner. Den stressas runt mot sin egen avrättning, spetsad på en klo. Får nacken krossad mellan rovdjurständer. Som chips. Eller svälter ihjäl, medvetet gömd för att glömmas, under ett tungt linneskåp.

Här finns ingen utväg. Bara tid att vinna. Livstid. Till vilken nytta? Tillfälliga frister, bakom och under. Klöst, petad och skrämd från gömsle till gömsle.
Krukan med aska.
Denna dödscell.

Jag schasar undan en motvillig katt och lyfter upp krukan, med aska och mus, mellan mina händer. Som en urna med stoft, på väg att jordfästas, känner jag ansvar.

Små ögon tittar.
In i det sista.

Jag har en uppgift och öppnar dörren med en armbåge mot dörrhandtaget. Mörkerbländad. Ute slåss en mild vinternatt med sitt svarta vapen. Bekämpar hotet från dörröppningen. Natten trycker undan ljuset och pressar mig mot det okända.

Blind.
Jag kan inte tända ljuset, släppa krukan.

Tofflor mot gångplattorna. Ett speciellt ljud mot stenkalla ytor. Där borta, vid grinden, är en fläck av natten månupplyst. Jag går in i ljusskiftningen och sätter mig på huk med krukan. Välter keramiken en aning, så att kanten nuddar vid marken. Musen ser livet i vitögat. Kroppen rister och ger sig iväg.

Ja, jag kan se!
Det finns en befrielse som självlyser.

Av Isabella Mendrix 16 jan 2008 17:26