USA-valet: Don t mention the war

I USA:s olika politiska intervjuprogram de senaste söndagarna, har ett urval av kandidater utfrågats inför de första primärvalen. Ingen tillfrågades om vad han eller hon tänker göra med kriget i Irak. Den mest utmanande fråga om Irak som ställdes var en brandfackla, ämnad att få Barak Obama att skämmas för något hans rådgivare hade sagt tidigare om Hillary Clinton. "Tror du att Senator Clintons röst för kriget i Irak på något som helst sätt har lett till händelsen i Pakistan?", frågade programledaren Tim Russert.

Detta märkliga spörsmål var uppföljningen på en fråga som hade ställts till Baraks rådgivare, om mordet på Benazir Bhutto skulle gynna Clintons kampanj. Då blev svaret att Clinton hade visat starkt stöd för kriget i Irak, och att kriget blev en bidragande orsak till minskad uppmärksamhet kring tre andra problem som faktiskt kunde ha spelat en roll i Benazir Bhuttos mord; Afghanistan, Pakistan och Al Qaida. "Det var en bedömning som hon kommer att behöva försvara", konstaterade Obamas rådgivare. Clintonkampanjen anmärkte indignerat att man inte ska politisera tragedin.

Men ingen reagerar över frågan till Baraks rådgivare, som var typisk för mainstream-medias mentalitet. Det antas nämligen att de politiker som aktivt orsakat eller bidragit till USA:s militära misslyckande, också får störst gensvar från väljarna när terroristhotet ökar. Resonemanget grundas på premissen om att man redan måste ha visat järnhårt stöd för amerikansk militarism - oavsett dess katastrofala konsekvenser - för att inte betraktas som svag och mindre "valbar".

Förutom att det är ologiskt, motsägs fenomenet av mängder med bevis på att västvärlden faktiskt är mindre säker än före elfte september 2001, att nyrekryteringen bland jihadister tagit fart sedan Irakkrigets start och att Homeland Security har - trots dess omfattande åtgärder på USA:s flygplatser - inte nämnvärt skyddat mot risken för terrorism.

Två toppkandidater som inte dök upp i intervjuprogrammen den senaste veckan verkar vara på helt motsatta sidor av verkligheten vad gäller Irak. Enligt Republikanen Mitt Romney har USA:s omtvistade truppökning redan visat sig vara en framgång. Hillary Clinton påminner dock om att antalet stupade och skadade under 2007 blev rekordhöga och att trots truppökningen har inte risken för fullskaligt inbördeskrig minskat. Nyligen lovade Clinton att om hon får Demokraternas nominering kommer hon "inte att tveka att konfrontera Republikanerna i debatterna för att få slut på kriget så fort och så ansvarsfullt som möjligt." Hur hon tänker göra det förblir däremot osagt.

Enligt Scott Ritter, politisk kommentator och f.d. vapeninspektör i Irak, har inga av kandidaterna minsta aning om vad som faktiskt försiggår på marken i Irak. Han beskriver truppökningen som ett sätta plåster på en livshotande skottskada i bröstet; man ser inte blodet, men utan omedelbar vård kommer lungorna att kollapsa och kroppen att dö. Fast Ritter menar att Hillary Clintons skäl för att påtala truppökningens ineffektivitet handlar mest om hennes egen önskan att positionera sig på hemmafronten. "Så länge amerikanska politiker, oavsett parti, försöker lösa problemet med Irak ur ett inrikespolitiskt perspektiv, kommer problemet aldrig att lösas, varken ’fort’ eller ’ansvarsfullt.’ Irak är inget populärt krig. Det finns därför inga populära - utan endast realistiska - lösningar." Ritter menar att när man betraktar Irak från ett amerikanskt säkerhetsperspektiv, finns inget hot som berättigar de fortsatta uppoffringar som begärs av amerikanska trupper där; "Därmed är det enda värdiga alternativet att ta hem våra trupper så skyndsamt som möjligt."1

Jämför det med Republikanen John McCains uttalande under ett byråd i New Hampshire i veckan. Vid frågan om hur många år han skulle kunna tänka sig hålla amerikanska trupper kvar i Irak svarade Vietnamkrigshjälten; "Kanske hundra. Det vore helt OK med mig, så länge amerikaner inte håller på stupa eller skadas". McCain fick senare förtydliga uttalandet i TV-intervjuer, där han som enda kandidat med militär erfarenhet ombads att också ge en lägesrapport om Irak. Men om McCains svar skulle speglas mot verkligheten, skulle de avslöjas som lika ohederliga som hans påstående i våras om att Bagdads gator blivit så trygga att han fritt kunde promenera där. Då kunde inte ens mainstream-media motstå frestelsen att visa bilder på senatorn iklädd skottsäker väst, omgiven av tungt beväpnade livvakter på väg genom en gatumarknad.

I söndags sågs McCain babbla om att Al Quaida är på flykt i Irak där jihadister ändå utgör ett ringa antal stridsmän bland motståndet och att George W. Bush, trots sina uppenbara militära misslyckanden, ändå försvarat USA från ytterligare attacker sedan elfte september Tydligen räknas inte attackerna som orsakat närapå 30 000 skadade och över 3 600 amerikanska döda soldater - fler än alla offer på 9/11.. Men McCains förklaring till hur sargade amerikanska ockupationsstyrkor kommer att kunna dra sig tillbaka till säkra permanenta baser består av endast två ord: General Petreus.

Til skillnad från kandidaterna har Scott Ritter konkreta förslag. Han rekommenderar att USA först börjar bygga en koalition mellan den shiamuslimska ledaren Muqtada al-Sadr och Iraks sunnimuslimska minoritet, som ledde det anti-amerikanska motståndet under ockupationens första tre år. Både parter delar starka nationalistiska rötter och ogillar Iraks nuvarande regering, som domineras av ledare som levde i exil i Iran och fortfarande får sitt stöd därifrån - såväl som från Irans ärkerival, ockupationsmakten USA. Vidare föreslår Scott Ritter att USA sluter en överenskommelse med Iran och erbjuder bättre relationer, i utbyte mot att Iran förordar att den misslyckade regeringen i Bagdad avsätts och nya val utlyses.

Av de Demokratiska kandidaterna har endast Barak Obama uppgett, under TV-sänt debatt, att han vore villig att inleda direkta förhandlingar med Iran. Hillary Clinton med flera hävdade att det vore oklokt att tala om i förväg vilka länders ledare hon kunde tänka sig förhandla med som president. Hon har däremot aldrig tvekat att förtydliga att "inget alternativ skulle uteslutas" för att tvinga Iran att avveckla sitt kärnvapensprogram. I klartext betyder det att man själv kan tänka sig använda kärnvapen för att hindra Iran från att utveckla dem. Sådana stridsord brukar som sagt få gensvar från väljarna.

Efter att Obama hade uttalat sin vilja att förhandla med Iran, utsattes han för Hillarys hån. Där uppstår dilemmat. Inför en befolkning med rekordlågt stöd för kriget, riskerar man ändå att framställas som oerfaren och naiv om man bejakar verklighet och erbjuder lite realism istället för militarism. Detta vet varenda Demokrat som aspirerar till Vita Huset och det kan också vara därför kandidaterna ligger lågt. Det är fortfarande långt kvar till presidentvalet och oavsett vilken galning Republikanerna nominerar, kan man vara säkert på att han kommer att hamra in bilden om sin Demokratisk motståndare som utrikespolitiskt naiv och militärt svag.

Det finns en förklaring till amerikanernas tendens att sätta större tillit till just de personer som bär störst skuld för USA:s långa lista över utrikespolitiska katastrofer Afghanistan, Iraq, Iran och nu Pakistan. Dels handlar det om ett kultiverat klimat av rädsla, men också om mainstream-medias inställning till allt som avviker från Vita Husets kompakta propaganda sedan 12:e september, 2001. Det kallas för "conventional wisdom", men syftar snarare på en allmänt accepterad världssyn bland media- och makteliten i Washington.

Enligt detta oskrivna manifest har det aldrig funnits några rationella skäl till muslimvärldens missnöje med USA och västmakterna, som i slutändan tog sitt mest extrema uttryck i jihadisternas terrorvåg. Det finns inte heller något sätt att bemöta aggressioner från den världsdelen med annat än massiv militär styrka och även tortyr. Man får kanske ifrågasätta metoderna lite, möjligtvis tvista över hur många trupper USA bör ha haft med sig till Irak från början "Ett djupt eller lätt fotspår?". På sin höjd får man diskutera om "waterboarding" utgör tortyr eller - som till och med landets offentligt finansierade "public service" radiokanal, NPR, kallar det - en "utvidgad förhörsteknik". Men "conventional wisdom" ifrågasätter inte ens på allvar Vita Husets förklaring till invasionen i Irak som att man bara hade "fel" om Saddams massförstörelsevapen.

"Conventional wisdom" är spegelbilden av mainstream-medias krystade uppfattning om objektivitet, där regeringens propaganda endast får bemötas av oppositionens sanktionerade respons. Att journalistiskt spegla politikers TV-uttalanden mot en bild av sanningen som samlats från oberoende källor vore att avvika från manuset och utmana elitens konsensus. Tim Russert reagerade på det logiska samband som Baraks rådgivare hade påtalat mellan Irakkriget och ökade spänningar i en redan instabil region. Men Obama satte Russert på plats:

"Jag drar inget orsakssamband mellan någon enstaka röst och tragedin där. Tragedin var resultatet av en självmordsbombare. Men det jag tror är att, om vi ska ta problemet med islamisk terrorism och Pakistans stabilitet på allvar, behöver vi se på det i ett bredare sammanhang. Det vi gör i Irak spelar roll. Det vi gör angående Iran spelar roll. Det vi gör angående Musharraf spelar roll. Allt detta är beståndsdelar i en bredare utrikespolitik, och jag tror att jag är bäst beskaffad att kartlägga den nya riktning i utrikespolitiken som kommer att göra Amerika säkrare."

Sådana ögonblick, när man skymtar sanningen i det offentliga samtalet, utgör små sprickor i den mur som kallas för ”conventional wisdom”. Men tack vare Obamas lysande retoriska talang kan de ändå räcka för att lyfta honom övanför övriga kandidater, vars valstrategi verkar vara att säga så lite som möjligt som avviker från Washingtons ”conventional wisdom”. Alltså tiger kandidaterna om hur Irakkriget konkret kommer att lösas. Väljarna förväntas köpa grisen i säcken.

1 Länk: truthdig.com

Av Patrick Gallagher 08 jan 2008 17:18