Mitt IT-kafé är ett vattenhål

För fem år sedan, kom rektorn i skolan och frågade mig, om jag ville starta ett IT-kafé för de äldsta barnen i skolan. Hon ville göra det attraktivare för klass sex, så att de skulle stanna i skolan, när skolan skulle göras om till högstadieskola.

Först tänkte jag "gud vad mycket jobb!", men jag funderade på saken och tackade ja. Det har jag aldrig ångrat. När jag tittar tillbaka på början av kafétiden, finns det otaliga saker att minnas.

Vår skola har ungefär 87 procent invandrare, så svenskarna är inte så märkbara. En del av assimileringen mellan eleverna i skolan har lyckats - men inte all. Min avsikt med skolans kafé, har varit att påvisa likheterna mellan oss människor, men att man inte ska vara rädd att ta upp olikheterna heller. Det har lett till drabbningar ibland, men sammandrabbningarna har lett till vänskap och förståelse också.

Det finns så mycket man måste se över med, om en verksamhet ska lyckas. Man får inte se negativt på svårigheter och problem. Jag säger det, för ofta är det så, att man ser problemen men inte målen och kan fastna där.

Sexorna var ordentligt vilda när vi startade, men också kul!
Verksamheten fick jag utforma själv och eftersom jag också tänker på ekonomin, precis som skolledningen, samlade jag ihop överblivna möbler, köpte målarfärg och målade och tryckte kaféets logga lite här och där. Jag hämtade affischer från musikaffärer och köpte varje dag frukost till de barn, som inte hade ätit hemma.

En av rektorerna hade en dröm och det var att införa en tekultur på skolan. "Ok", sa jag - och började brygga te i ett par hopsamlade gamla kannor och vips spred sig en doft av vanilj eller jordgubbe i korridoren utanför. "Va´ gott det luktar", fick jag ofta höra.

Efter hand blev klass sex klass sju och femman blev klass sex, så nu var det dubbelt så många barn där som första året. Men det funkade! Det är kul med glada barn!

Barnen i Sverige är ganska blyga inför varandra. Jag kommer ihåg, att det var jag, som fick dra igång diskon på lunchen och även andra verksamheter. Till sist var kafét som en club med viftande och glada barn, mellan lektionerna. En dag sa en kille, som nu gått ut skolan "Rör inte henne, det är ju hon som lärt oss dansa!" Det var en elev, som hade väldigt svårt för sig och var väldigt utåtagerande. Jag har haft många duster med honom genom åren, en del våldsamma, då han slängde stolar och saker han kom över. Nu har han gått ut nian och går i gymnasiet och när jag möter honom på morgonen, säger han "Gomorron Pia" på ett så underbart vänligt sätt!

Det är faktiskt härligt med ungdomar! Det kan gå hett till i diskussioner, men jag har upptäckt, att vi vuxna, är väldigt viktiga för våra ungdomar. De kan spjärna emot och visa både förakt och ovilja, men med tålamod och eget kurage, kan man lösa det mesta.

På mitt IT-kafé har vi gått igenom mycket tillsammans.
Ibland har det blivit diskussioner och även slagsmål, men vi har klarat upp det, genom att vara schyssta mot varandra, säga som det är och visa varandra respekt. Jag har nog påpekat tusen gånger minst- hur viktigt det är att vara fina mot varandra.

För inte så länge sedan, skulle jag visa en film som heter King Kong på kaféet. Det är en spännande äventyrsfilm om en jättegorilla och alla ville se den, när plötsligt en kille började fnissa och titta på en annan kille från Kongo, på ett menande sätt. Det blev storbråk och följden blev, att jag inte visade filmen, av hänsyn till den svarta killen från Kongo. Det var synd på filmen, för den är så bra, men viktigare för killen från Kongo, att han fick uppleva en schysst behandling, tycker jag.

Nu besöker de högsta klasserna kaféet varje dag på alla raster. De kan äta frukost tillsammans, prata, lyssna på radio, se film och spela spel.

Viktigt för mig är, att alla får vara sig själva, dvs tonåringar som ibland är både bråkiga och högljudda, med lite tålamod kan även de luta sig tillbaka och njuta av att bara vara. Det har jag sett otaliga exempel på. Det är också viktigt, att få social kompetens att ta med sig ut från skolan. Det tar sin tid, men resultatet är härligt!

Att motverka mobbing är min högsta prioritet. Ingen rår för sitt handikapp eller sin blyghet. Den som är svag, måste man värna om och det försöker jag lära ungdomarna. Den som är mobbad, måste man hjälpa och stödja. Den som gråter, måste man ta på allvar.

Jag diskar för hand minst 50 gånger varje dag och kan även fylla luckan av en omvårdande mamma, för de som inte haft en sådan. För mig känns det inte betungande. Jag har aldrig mött så mycket underbara människor, som dessa ungdomar från hela världen. När man väl lärt känna varandra, är vi alla lika. Skillnaden är olika kulturer och vanor. Men även den skillnaden kan man överbygga.

Men - ingen gillar förtryck, inte ens de som är förtryckta själva. Att stärka en ung människa är viktigt.

Mitt IT-kafé är ett vattenhål. En plats för vila och samvaro på lika basis. Att vara med ungdomar, är fint. Man behöver inte prata hela tiden, man behöver bara vara - sig själv!

Mina ungdomar på IT-kaféet gillar att sitta tätt tillsammans på små ytor. Därför förstår jag inte, att man kostar på så lyxiga och stora anläggningar till ungdomar nuförtiden, när det är närhet och värme de söker. Det behöver inte ens kosta särskilt mycket! Men, man måste bjuda på sig själv!

Av Pia Isaksson 07 jan 2008 05:58