Oroligheter i mitt Kenya

Det var en ganska sval morgon i juni 1951, när min mamma, min yngre syster och jag som då var sex år gammal åkte till Nairobis flygplats. Det var fortfarande mörkt. Det minns jag i dag drygt 56 år senare, för jag kommer ihåg hur flera olika typer av flugor och insekter drogs till den hängande glödlampan ovanför skrivbordet där tullgubben satt. Utanför såg det ut ungefär som i filmen "Casablanca". Där stod ett enda flygplan, en liten DC3:a som skulle flyga oss till Addis Ababba, som första delen av vår långa resa till Irland. När planet lyfte tittade jag ut över Nairobi och såg för sista gången på många år staden där jag föddes. Nästa gång jag kom till Nairobi var sommaren 1961 och då var landet på väg mot självständighet som Kenya så småningom fick den 12 december 1963.

Just då var Kenya en brittisk koloni och hade omkring 8 miljoner invånare bestående av tre raser, de vita, indierna och de infödda afrikanerna. De vita, britterna, hade kommit vid sekelskiftet, när man upptäckte att marken uppe på Kenyas högsta och Afrikas andra högsta berg, Mount Kenya, var perfekt för att odla kaffe och te på. De flesta av dem kom ifrån vad som redan var en brittisk koloni, Indien. Med sig tog de sina indiska tjänare. Den ena kaffeplantagen efter den andra dök upp i norra Kenya, men att transportera kaffet till hamnstaden Mombasa var ett problem. Därför byggdes den Östafrikanska järnvägen mellan Mombasa och staden Kisumu vid Victoriasjön. När järnvägen var klar kom tusentals indier till Kenya. De blev ett slags "mellanfolk" men de var driftiga. Min farfars far Haji Munchi Ghulam Haider Butt, var en av dem. När han anlände till Kenya kom han på en briljant idé. Eftersom det nu fanns en järnväg hela vägen ifrån staden Kisumu till Mombasa via Nairobi, kom han på att man kunde transportera färsk fisk ifrån Victoriasjön till Nairobi. När min pappa var barn brukade han leka på Nairobis "fisktorg" där hans farfar hade blivit den första att någonsin sälja färsk fisk i Nairobi!

Just kring den tiden då jag reste ifrån Kenya genomgick landet en stor politisk kris. Sedan en tid hade afrikanerna börjat visa sitt missnöje med kolonisatörerna och ville ha självständighet. En befrielserörelse som kallades för "Mau-Mau" förtalades i världspressen. Britterna lyckades få världen att tro på att de svarta i Kenya bara vill ta livet av alla vita. Detta på grund av några enstaka incidenter där vita blev dödade. Det påstods att frihetskämparna tvingade alla vita att dricka lejonblod m.m. Det fanns mycket tal om hokus-pokus. Ledaren för Mau-Mau-rörelsen hette Dedan Kimathi En av Nairobis huvudgator döptes till Kimathi Street efter självständigheten Kimathi, tillsammans med sin löjtnant Jomo Kenyatta blev arresterade av britterna i början av 1952. Kimathi fick dödsstraff och Kenyatta lite senare sju års fängelse.

Samtidigt som jag, som sexåring, åkte ifrån Kenya hängdes Dedan Kimathi. Jag minns två politiska företeelser under min barndom i Kenya. Den ena var när prinsessan Elizabeth numera drottning Elizabeth II kom på besök till Nairobi och vi barn fick vifta med brittiska flaggor längs vägen. Det andra minnet är av demonstrationerna samma dag som vi åkte till flygplatsen. Kimathis anhängare svor hämnd på britterna. Redan den dagen var det kört för britterna i Östafrika. Nio år senare kom jag tillbaka till Kenya på sommarlovet. Nu hade jag blivit 15 år. Under min semester minns jag den 14 augusti 1961 hur Nairobis gator och torg fylldes av hundratusentals demonstrerande supportrar till Jomo Kenyatta, som den dagen blev frigiven från fängelset. Två är senare blev han Kenyas första President På Swahili: Mzee Jomo Kenyatta - Rais wa Jamhuri wa Kenya Kenyas befolkning hade vuxit till 14 miljoner.

I dag har Kenya drygt 40 miljoner invånare. De vita och indierna har utvandrat för decennier sedan, men ett fåtal indier finns kvar. De har blivit trogna medborgare På Swahili: Mwana nchis wa Kenya Dessa 40 miljoner består av huvudsakligen samma fem kenyanska stammar varav Kikuyu är stört och Jaluoa är näststörst. Det har alltid funnits missämja mellan dessa två stammar. När Jomo Kenyatta som var Kikuyu blev Kenyas första President fick han vid sin sida ledaren för Jaluoa stammen, Jaramogee Oginda Odinga som Vice President. Stammen hade gått ihop för att sparka ut britterna. Men det dröjde inte särskilt länge innan Kikuyus och Jaluoas började bråka med varandra och huxflux hoppade Jaramogee Oginga Odinga av. Sedan dess har Kenya varit Afrikas politiskt mest stabila land - tills nu. I dag har gamla sår mellan Nanyuki Kikuyuernas huvudstad och Kisumu Jaluoarnas huvudstad återigen öppnats och därför har vi, via medierna de senaste dagarna, nåtts av nyheter om problem. I dag pågår en maktkamp mellan Kikuyuarnas ledare Mwai Kibaki och Jaluoarnas ledare Rail Odinga som faktiskt är son till landets första Vice President Jaramogee Ojinga Odinga!

Både Kikuyu- och Jaluoastammarna är egentligen kända för att vara fredliga. Därför är jag övertygad om att Jaluos har blivit allvarligt provocerade och troligen har fog för sin kritik om valfusk. Å andra sidan pågår ju fusk och korruption överallt i Afrika, det har det alltid gjort. Det är bara synd att mitt födelseland Kenya som skötte sig så väl i så många år nu har hunnit i kapp de andra bråkiga afrikanska länderna. Både Mzee Jomo Kenyatta och Jaramogee Oginga Odinga skulle vända sig i sina gravar om de visste vad som pågick. Själv känner jag starkt för Kenya just nu, för det är ett himla fint land, med ett mycket vänligt folk. Min mamma har berättat att hon höll mig i sina armar medan hon satt på en altan ifrån vilken hon kunde se in i Tanganyika numera Tanzania och långt borta vid horisonten syntes Kilimanjaro, Afrikas högsta berg. Men det var vårt gamla Kenya - och den tiden är förbi.

Jag rekommenderar att Ni tittar på filmen "MITT AFRIKA" som speglar Kenyas historia och visar vilket fantastiskt land det egentligen är. Filmen går att hyra.

Fotot med lejonungen togs utanför Nairobi

Av William Butt 02 jan 2008 20:58