Stoppa Delphinium i soptunnan!

Tävlingen om hur den nya byggnaden skulle se ut genomfördes på kommunstyrelsen i Stockholms uppdrag av stadsbyggnadsnämnden i samverkan med fastighets- och saluhallsnämnden, kulturnämnden och marknämnden. Sex förslag lämnades in och en vinnare har korats.

Vinnaren heter Heike Hanada och hennes bidrag till tävlingen gick under namnet "Delphinium". Berömmet från expertisen för att ett så "spännande" och "nyskapande" förslag vann lät inte vänta på sig. Arkitekturexperten Peter Alton sade till exempel "Arkitekten är mycket övertygande och verkar ha en hög konstnärsintegritet, vilket är en förutsättning. Jag ger mig, jag tror juryn har gjort ett bra jobb" DN: 16/11.

Jag tycker för min del att förslaget är fruktansvärt. Av flera skäl. För det första anser jag att annexen hör till stadsbilden och att de numer är ett viktigt och kulturhistoriskt betydelsefullt komplement till biblioteksbyggnaden. Två av annexen, byggda på 1930-talet, klassas som "kulturhistoriskt synnerligen värdefulla". Det tredje klassas som "särskilt värdefullt". SvD: 28/11. Dessa byggnader vill man alltså riva. Stockholms stadsmuseum rasar över förstörelselustan. Med rätta. Det kan inte betecknas som annat än rent vansinne att riva dessa annex. Det fanns trots allt andra förslag i tävlingen som visade hänsyn till byggnaderna.

För det andra anser jag att en vinkelrät kub av glas knappast kännetecknar “nyskapande och spännande arkitektur". Det är ett alldeles för enkelt knep att luta sig tillbaka på den trötta gamla modernismen när idéerna sinar. Det gör vare sig Asplunds visioner eller Observatorielunden rättvisa. Det är enbart skamligt att beskriva detta som framåtanda.

För det tredje så tror jag att byggnaden kommer att likna ett kontorskomplex eller en Domuslada snarare än en bibliotekslokal. Jag har ju sett exemplen på hur det kommer att se ut Länk: svd.se Det finns redan gott om fula glaskuber i Stockholmsregionen. Stilen andas snarare storföretag och stadsdöd än publik kultur. Vi behöver inte ännu ett terrarium. När skall politikerna förstå det?

På 1960-talet lät politikerna, mot majoriteten av stockholmarnas vilja, riva de gamla Klara kvarteren i centrala Stockholm. Skadorna som grävskoporna åsamkade var inte enbart ett slag mot stadens karaktäristiskt brutna och småskaliga struktur, utan även mot dess själ. Den gången höjde medborgarna knappt ett finger för att stoppa förintelsen. Detta hade nog ett flertal orsaker.

Bland annat låg det i den tidens anda att aldrig någonsin ifrågasätta sina makthavare. Lokalpolitikerna var övermänskliga gudar med outsinlig visdom. Deras vilja var lag och betongmodernismen var det enda sanna rättesnöret. Dessutom hade man inga facit att gå efter. Det fanns ingen motsvarande rivningshysteri att titta tillbaka på och hänvisa till i den allmänna debatten. Ingen anade helt enkelt vilka katastrofala konsekvenser förstörelsen skulle få.

Genom att riva det gamla skulle det nya få plats att växa. Man kastade ut barnet med badvattnet. Kopplingen mellan gamla kåkar och ett fossiliserat klassamhälle var i folkhemsbyggets era en odiskutabel sanning. Resultatet av de stora visionerna blev en sargad stad där bilismen och konsumismen bredde ut sig obehindrat. Detta skedde på stadslivets bekostnad. Idag sitter vi med facit i hand. Vi vet att betongmodernismen var ett själlöst monster som åt upp våra städer. Vi vet att glas, asfalt och betong inte är en universallösning för att skapa en lyckad och trevlig stadsmiljö. Vi vet att konformistisk vinkelräthet enbart skapar tristess, anonymitet och avhumanisering.

Nuförtiden kan vi göra våra röster hörda. Vad är det då som hindrar folk från att protestera? Vad hindrar folk från att gå man och kvinna ur huse, ut på gatorna för att stoppa grävskopornas bärsärkagång? Varför gör ingen någonting åt saken? Jag skulle gissa att det är ren lättja som får människor att blunda för vansinnet. Folk är för lata för att bry sig. De orkar inte engagera sig i något. Inte ens om detta är något som i högsta grad berör deras närmiljö och deras egen samtid.

Men jag tänker inte acceptera att man dödar vår kulturhistoria. Inte så lätt. Därför håller jag nu på att samla ihop en petition som jag har döpt till “StoppaDelphinium". Petitionen skall lämnas in till de ansvariga politikerna då jag har fått in tillräckligt många underskrifter. Signera petitionen och gör din röst hörd eller betrakta stillatigande hur politikerna upprepar 1960-talets misstag. Valet är ditt.

Länk: ipetitions.com

Av Martin Ekdahl 21 dec 2007 19:17