Dikt med tankar

Frånvaron satte spår i mitt hjärta var kväll
Älskade! Tårarna rinner på det som inte säll-
An rodnar kraftigt av minnet av den älskade
Min ros! Er skönhet är likt natten bedårande
För den vars handlingar inte bådar väl
Min själ ropar efter den, den håller kär
Gräset där vi satt gör en full av nostalgi
Länge sedan, hoppades jag på dig, och ett vi
Kärlek är en gåta, som jag inte lyckats lösa
En blick mot dig är en kniv mot mig, min sköna
Likt en ryttare från sin långa färd återvänt
Till sin by i vars hus, hoppet ännu finns tänt
Många år av krig försvann utan ett enda ord
Den tålmodige i sin väntan, i sin kyskhet, bor
Drömmer var natt om sin gamla förlorade kärlek
En ljuv natt sen efter det, tog ett krig sin verklighet
Han närmar sig dörren och rör stilla sin dörr
Såsom en blind inte ser, kände han sig nu som förr
Han hör fotstegen av hans kära fru , komma
Närmre och dörrhandtaget får många dagar gågna
Att glömmas bort och då han lyfter sin fagra fru
Gråter hon bort sin sorg, hur underbart är nu?
Gud vet bäst hur jag älskat dig och var
Du har haft din plats i mitt hjärta, barn
Ville jag så ha med dig, min käraste!
Men hur många åtror och får ej sin käraste.

Och likt en yngling som sin förälskelse länge velat ha
Och denne frökens fader bett om tillåtelse var dag
Om den sköne jungfrus hand, så att hon må va hans fru
Den sommardagen då hon i sin klänning är hans brud
Och hon ligger vid hans sida i gryningssolens ljus
Han blickar mot sin fagra, njuter av kärlekens rus
Han ser mot solens uppgång och tackar Den ovan
Viskar tills sin päronknopps öra, hon som han bedårar
Hur vilse är inte en själ, som icke känner sin Skapare
Och värdsliga nöjen samlar, älskar dem staplande
Har dem inte sett himlen som höjts ovanför dem?
All den föda som de försörjts, förstår dem inte vem?
Som format denna värld med all visdom och kunskap
Solen, månen och allt omkring er, alla vida landskap
Gör slumpen sig själv ordnad och i harmoni?
Skriver boken sig själv? Ger blomman sig själv liv?
Alla tror vi på Honom, då svårigheterna samlas
Hur skulle då inte gudsförnekaren klandras?
I skyttegraven finns sannerligen inte en enda ateist
Så väl i båten under vattnet där luften börjar sin brist
Men visdom om blotta Existensen räcker ej till för tro
Vilken av de förgjorda förnekade, Honom ovanför Sin Tron
Snarare satte de föremål vid Hans, den Upphöjdes sida
Likt konungen som man ej sätter sig ned vid hans sida
Snarare ber du en ädel, närstående till honom för att
I sin tur skall fråga den i vars hand ligger rikets makt
Men vet inte Den Allvetande vad Hans slavar behöver?
Och Han beodrade att slavarna från Honom endast söker
Var dag solen går ner, känns morgondagen värre
En dag når vi alla samma död, och sedan något större
Hur många nationer har inte gått under förrut?
Människan är sig densamme, vet oftast inte hut…

Av Simon Lundström 11 dec 2007 14:04