Vem vinner presidentvalet i USA 2008?

Hittills har jag undvikit att kommentera USA:s rekordtidiga valkampanj av främst två skäl. Det ena är just att den startades så tidigt. Jag har ingen lust att ägna min högst begränsade tid åt att granska en medial kapplöpning vars slut fortfarande ligger 11 månader i framtiden. Under tiden förs ett omoraliskt och brottsligt krig mot civilbefolkningen i Irak och George W. Bush fortsätter att polemisera mot Iran. Trots USA:s egen underrättelserapport om att Iran lagt ner sitt kärnvapensprogram, föreligger fortfarande en risk för attack. Det finns med andra ord lite mer att tänka på än vilken mediaprodukt får sitt respektive partis nominering till att bli USA:s nästa president.

Dessvärre motiveras den absurda starttiden för valskampanjen främst av kandidaternas behov av pengar; över 100 miljoner dollar krävs för att bli vald till president i USA. Ju mer ofantliga summor som krävs, desto längre kommer valkampanjerna att sträcka. Och med tanke på kongressens motstånd till finansreform, riskerar framtida kampanjer bli lika långa som presidentens mandatperiod.

Det andra skälet till mitt bristande intresse är något som jag skrivit om tidigare. Det finns egentligen ingen kvalitativ skillnad i politiken som förs av USA:s Demokratiska och Republikanska partier. Det är som att välja mellan Coke och Pepsi. Före kongressvalet 2006 hade det påståendet krävt en hel artikel att bestyrka. Men ett år efter Demokraterna tog makten i Kongressen behövs inget mer än några påpekanden om att ingenting har förändrats.

• Skattemedel fortsätter flöda till krigen i Irak och Afghanistan och privata legosoldater fortsätter på uppdrag av USA att härja i krigsområdena.
• Misstankarna om Irans kärnvapensambitioner har minskat, men Kongressen hade redan banat väg för en attack genom att stämpla Irans revolutionära garde som terrorister.
• Guantanamo har inte stängts och fångarnas öde svävar hos högsta domstolen, men en enkel lagändring i Kongressen skulle kunna återetablera USA:s respekt för "habeas corpus".
• Varken Bush, Cheney eller några andra har ställts inför rätta för deras många krigsbrott eller brott mot landets grundlag. Enligt Demokraternas ledarskap kommer riksrätt inte ens på tal.
• Demokraterna i Kongressen godkände nyligen en ny justitieminister som under utfrågning uppgav att han inte äger förståndet att avgöra om "waterboarding" är tortyr.
• Den enda regeringstjänsteman som blev fälld i Plame-affären, där Vita Huset röjde identiteten på en CIA-agent som hämnd för hennes mans avslöjande om lögnerna som ledde till Irakinvasionen, har med presidentens välsignelse sluppit sitt straff. Bush f.d. presstalesman har nu antytt att presidenten hade känt till det hela, men Kongressen inleder inte ens en egen utredning.
• Nu tänker Kongressen också låta USA:s största telekombolag slippa åtal för sin del i Vita Husets hemliga och olagliga avlyssningsprogram mot medborgare.
• Det förbereds förstärkningar på lagstiftningen som gör att även amerikanska fredsaktivister och politiska demonstranter kan omfattas av an utvidgad terroristbeteckning och berövas sin rätt till habeas corpus. Utvecklingen är bara ett steg av tio som författaren Naomi Wolf har beskrivit i sin nysläppta historiska skildring över andra länders väg mot fascism. Enligt Wolf har åtskilliga steg redan tagits i Washington.

Listan kan göras mycket längre. Men slutsatsen är att det fortfarande inte finns något egentligt institutionellt motstånd till Vita Husets neokonservativa agenda. Avsaknaden av politisk opposition gör att mainstream-media fortsätter med sin flathet, där den stadiga strömmen av skandalerna i Washington rapporteras utifrån vad officiella talesmän från var sin sida haft att säga om sakernas tillstånd. Pressens uppdrag att granska sanningshalten i makthavarnas påståenden, eller till och med gräva fram avslöjanden själv och ställa de ansvariga till svars, lyser alltjämnt med sin frånvaro.

Mediejätterna har skäl för att ligga lågt. För andra gången på kort tid försöker USA:s Republikanskt styrda mediemyndighet, FCC, driva igenom reformer som tillåter ännu större ägarkoncentration på mediemarknaden, där exempelvis ett och samma storbolag ska få äga en stads enda dagstidning, samt flera av dess största TV-kanaler och radiostationer. Demokraterna i kongressen gäspar och överlämnar till folket att göra motstånd, till skillnad från förra gången då miljontals medborgares e-mejl och underskrifter satte stopp för FCC:s motsvarande försök.

I avsaknaden av kritisk granskning, bevakas valkampanjen av mainstream-media utifrån perspektivet vilka kandidater har samlat mest pengar, ligger högst i folkopinionen, har dyrast frisyr eller värst framtvingade skrattsalvor. Nyligen fick den Demokratiska kandidaten, Hillary Clinton, följande fråga i en rikssänd debatt av landets mest kända TV-journalist; "Senator Clinton, vilka föredrar du, diamanter eller pärlor?"

Hela den utdragna processen att välja partiernas nomineringar till president tar så mycket tid, resurser och onödig uppmärksamhet i anspråk att annan nyhetsbevakning naturligtvis begränsas. Ta till exempel Bushs möte förra veckan med palestiniernas president Abbas och Israels premiärminister Olmert. Liksom när Bush iklädd flygardräkt anlände med flygvapen på ett marinfartyg för att utropa segern över Saddam, blev toppmötet i Annapolis ett klassiskt exempel på effektsökeri över substans. Nyhetskanalerna synade knappast bakom de poserade bilderna för att förklara hur Vita Husets neokonservativa kabal fortsätter att verka i maskopi med Israels lobbyister i Washington för att cementera extremzionisternas dominans över "fredsprocessen". Liksom utropet "mission accomplished" över Irak år 2003 föranledde minst en halvmiljon fler döda civila samt flera miljoner krigsflyktingar, innebär "öppningen" i Annapolis en fri biljett för Israels uppstickning av palestinska områden med en gigantisk mur, samt en fortsättning för illegala judiska bosättningar på palestinsk mark.

Men försöken att rädda Bushs eftermäle är förgäves. Bakgrunden till den rekordtidiga valkampanjen är naturligtvis folkets djuprotade avsky för presidenten, vars opinionssiffror bland amerikaner dalar lika lågt som Mahmoud Amenedijads i Iran. Det verkar som om de flesta amerikaner känner sig så lättade över att man snart blir av med Bush, att ingen riktigt bryr sig om vad de många kandidaterna faktiskt tänker sig göra när någon av dem vinner makten.

Den riktigt kritiska granskningen av kandidaterna sker som vanligt långt ifrån mainstream-medias bländade blick. I tidsskriften Rolling Stone, som i och för sig tangerar gränsen mellan mainstream- och alternativreportage, förekom nyligen en granskning av Republikanernas nya gunstling, Mike Huckeby, som börjat starkt inför landets första premiärval i delstaten Iowa. Huckeby var predikant innan han blev politiker och guvernör i sydstaten Arkansas. Hans popularitet tillskrivs den lilla, politiskt mycket inflytelserika minoriteten kristna fundamentalister i USA.

Liksom Huckeby tidigare tappade 45 extra kilo, har han också lärt sig tona ner sin religiösa tro inför kamrarna. Helst ska folket inte fästa någon vikt vid att en man som vill bli USA:s nästa president inte tror på evolutionsteorin. För Mike Huckeby är jorden alltså inte mer än 6000 år gammal och vi människor härstammar inte alls från apor. Tanken förs till George W. Bushs första justitieminister, John Ashcroft, som täckte över de nakna statyerna i ministeriet med tjocka draperier och ledde personalen i gemensam bön varje morgon. Kanske ska skolornas historieböcker med Huckeby som president istället revideras.

En annan kandidat för Republikanernas nominering har fått det ännu knepigare, eftersom hans religion fortfarande betraktas av kristna fundamentalister som kätteri. Mitt Romney är nämligen mormon, en religion som i amerikanska opinionsundersökningar betraktas lika lågt som Islam. I ett kryptiskt försvar av Romney ställde nyligen en kommentator i Wall Street Journal frågan om "Varför en trosuppfattning som hystes av 9/11-flygkaparna likställs med den som delas av en fredlig, produktiv, högt utbildad religiös grupp som grundades inom våra egna riksgränser?". Skribenten bortser från faktum att Islam är 1400 år gammal och delas av 1,3 miljarder människor - av vilka betydligt fler är högre utbildade än de mordiska misslyckade människor som styrde flygplanen elfte september 2001. Frågan är typisk för fördomarna som präglar den amerikanska högern. Hos dem är det tydligen bättre att som Mike Huckeby tala i tungor än att följa Mohammeds lära. Och eftersom mormonerna uppstod på amerikansk mark, borde Mitt Romney vinna ytterligare poäng.

Just sådana patriotiska rötter försökte Romney framhäva i ett "historiskt" tal nyligen. Samtidigt som han försäkrade väljarna att han kan skilja mellan religion och politik, framhävde Romney att frihet och demokrati förutsätter religiös tro. Synsättet strider givetvis mot USA:s historia. Många av landsfäderna var deister och förkastade tanken om guds inverkan i människors liv genom mirakler och uppenbarelser. Så påminner mellanöstexperten professor Juan Cole på sin blogg, samt att "Det finns många dygder inom organiserad religion, men att verka för politisk frihet har sällan varit en av dem… Önskar man religion i politiken, får man fara till Iran."

Kanske kastar därför fortfarande Cheney och Bush lystna blickar mot Teheran?

Men ingen annan Republikansk kandidat har en mer spänd relation till kristna fundamentalister än toppkandidaten Rudolph Giuliani - trots ryggklappningen som "Amerikas borgmästare" nyligen fick av den kristna TV-predikanten Pat Robertson. Strax efter elfte september satt Robertson i TV och var rörande överens med ärkekonservativa Jerry Falwell om att terrorattackerna var guds straff för att homosexualitet blivit accepterad i USA. Visste de då att New Yorks borgmästare för tillfället hade flyttat in med sina nära vänner, ett homopar?

Av Patrick Gallagher 10 dec 2007 23:27