"Giv oss makt att knacka bög"

Man kan tro att han kränger dammsugare. Den slipsklädde gestikulerar och blicken spelar över åhörarna. Hänger dom med? Han behöver inte vara rädd för invändningar eller anmälan till konsumentverket. Alla lyssnar andäktigt. Välvårdat skägg, skarpa pressveck, vit välstruken skjorta och brett engagerat leende. Det låter så bra. - Våra barn behöver kristen uppfostran. Kristen etik är grunden för vårt samhälle. Fantastiskt! Vem säger emot Guds kärleksbudskap? Vilken sunt tänkande människa skriver inte under de tio budorden som vägledare för mellanmänskliga relationer i ett trasigt samhälle?

Men kristdemokraterna är i kris. Partiets devalverade väljarstöd i barometer efter barometer är ett tungt kors att bära. Annat var det förr. Med ödmjuk välmodulerad stämma kunde partiets dåvarande världslige fader Alf Svensson till slut kröna karriären med att fräckt sno åt sig ledartröjan för hela den samlade högern. Då var kristdemokraterna en kraft att räkna med i den svenska samhällsdebatten.

Hur ironisk och bitsk efterträdaren Göran Hägglund än är tycks han ha stora problem att fylla ut sin läromästares sidenkostym. Den senaste svängningen i miljöfrågan imponerar inte. Anhängarna tycks få vänja sig vid förvirrad kräftgång och jumboplatsen i Moderaternas entourage. Men trots att väljarna idag går omvägar om partiet finns en tydlig kärna kvar. Den som tror att partiets ökenvandring knäcker deltagarna och hoppas att vi kan räkna bort kd i nästa val misstar sig rejält.

Det är nämligen något visst med kd. Det lyckas på ett trevligt och vackert vis få trist högborgerlighet förklädd till allmoge. Som om adelskalendern vore målad av Carl Larsson. Det gemensamma för dess leende företrädare - och glada väljare - är längtan till en tillvaro som vi önskar att det vore förr. Med punchveranda, men utan statarlänga. En tillflykt från den nya ekonomin och det moderna samhället.

Men kd är en folkrörelse. Med fotfolk från hårda kyrkor och från religiösa sekter. Långt från upplysningens tidevarv och nära till intolerans och moraliserande. Det finns något mörkt under ytan inte särskilt långt under partiets glänsande fasad som skymtar ibland och är borta lika fort. Det är något kusligt med den kristna högerns högt stående moral.

Kd har tråkiga inslag av vad vi kanske borde kalla underlivsdemokrater. Dit hör de som ser rätten till fri abort och kvinnlig frigörelse som hot mot ett kristet arv och etiskt ideal. Dit hör de som vill stoppa den fria sexualiteten och införa återhållsamhet i sängkammaren. Dit hör de som vill att skolan skall lära barnen att leva heterosexuellt. Dit hör de som ser homosexuella som sjuka, onaturliga och orena.

Carl Larsson-målningen döljer kraftiga fuktskador. Idyllen luktar unket. Trots partiledningens tappra försök att skyla över och dölja, kan inte kd fly sin bakgrund. Det är inget parti som enkelt kan översättas till Helmut Kohl och kontinental kristdemokrati. Där den europeiska kristdemokratin vilar på järnkanslern och patriarkal tradition, vilar den svenska på frikyrklig moralism. En upprördhet över landets tillstånd. Ett tillstånd som man förfasade sig över redan på 60-talet med Levi Petrus och som förvärrats.

Nu ler han och höjer båda händerna. Rösten är stark och pådrivande. Det behövs över sorlet i den stora lokalen. Alla vaggar och talar i tungor. - Tron är att känna fadern säger han. Ni måste ständigt vara redo att följa Guds ord. Det vilar någonting krampaktigt över försäljarstilen men det struntar den i som vandrar i ljuset av den gudomliga verkligheten i härligt fullkomnande frälsning.

Parkeringen utanför Livets Ords anläggning i Uppsala rymmer tusentals bilar. Snart är det kanske dags för en ny förbön för en borgerlig valseger.

Av Thomas Hartman 07 dec 2007 18:05