100 bästa låtarna genom tiderna del 3

Vi går vidare med Neil Youngs Like a hurricane på plats 50. Jag föredrar studioversionen även om låten dokumenterats live flera gånger, ibland med lyckat resultat. I sina bästa stunder är Young en makalös liveartist, hetsad av kompbandet Crazy Horse, men när han spårar ur i evighetslånga rundgångstjut mättas man. The Mission gjorde en cool version efter det att Sisters of Mercy splittrats, men den är märkt av tidens tand.

49. The Future, Leonard Cohen. Här dyker munken upp igen, nu med en svidande kritik av ett framstormande ytligt samhälle. Låten är från tidigt 90-tal och kan idag ses som en profetia. Musikarrangemanget känns lite saggigt, men Cohen lägger en sådan inlevelse bakom orden att man stannar upp och slänger mobiltelefon och almanacka åt helvete. Kören är snygg.

48. Varning på stan, Magnus Uggla. Ja, vad ska man säga om den där Uggla? Han har egentligen bara spelat in en schysst platta, den var å andra sidan revolutionerande när den kom. Man hade hört soundet, häcklandet och rebelliskheten, men aldrig tidigare från en svensk artist. Jag tänker förstås på Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt. Jag fick den i julklapp samma år som releasen 1977, och spelade den till julbordet. När Uggla sjöng ”Dom e bögar allihopa” i Jag skiter satte hela släkten sillen i vrångstrupen. Jag var elva och förstod plötsligt att livet satt inne med oanade möjligheter. Låten som blev den självklara hiten hette Varning på stan och sammanfattar hela plattan ganska bra. Ypperlig svensk punkrock, men Uggla själv håller nog inte med om det där sista. Han ville ju aldrig kallas punkare. Men det skiter väl jag i.

47. The Cannibals Hymn, Nick Cave & Bad seeds. 46. Losing my religion, R.e.m. 45. Swan lake, P I Tjajkovsky. 44. Our spanish love song, Charlie Haden & Pat Metheny. 43. Brothers in arms, Dire Straits. 42. Anywhere I lay my head, Tom Waits. 41. Love, Cult.

40. Safe European home, The Clash. När bandet lirade i Lund i början av 80-talet var jag och tre polare på plats. Fan vad vi dansade, eller om vi bara stod där och studsade upp och ner i publikhavet, berusade och hänförda. Vi var två killar och två tjejer som brukade åka runt och gå på konsert. Vi såg Ramones vid samma tid och de flesta svenska punk- och rockband.

39. Ca plane pour moi, Plastic Bertrand. Den här låten är flera resor större än artisten. Bertrand framstod snart som ett skämt efter att först ha hamnat i punkfacket. Det har gjorts covers på låten, jag har hört dem fläkta förbi på radion under åren. Originalet är uppkäftigt och befriat från spekulation.

38. Another brick in the wall I-III, Pink Floyd. Vi behöver ingen utbildning. Kan det sägas rakare, bättre? Släpp ut barnen från den obligatoriska skolan, låt dem utforska världen där de står istället för att klumpa in dem och begrava dem bakom sönderristade skolbänkar i berg av halvtaskiga läroböcker under insyn av ett vidrigt institutionstänkande.

37. Thorn in my side, Eurythmics. Jag trängde mig längst fram när de lirade i Malmö 1986. Minns jag rätt öppnade de med Sexcrime. De var mäktiga det året, sedan gick det snabbt utför. Men en del låtar lever kvar.

36. She’s in parties, Bauhaus. 35. Lay lady lay, Bob Dylan. 34. With or without you, U2. 33. Them belly full, Bob Marley. 32. The sound of silence, Simon and Garfunkel. 31. Ashes to ashes, David Bowie. 30. Pocahontas, Neil Young.

29. Stjärnorna, Ulf Lundell. Det gör ont att höra den här låten från Ripp Rapp –79. Lundell sjunger en av sina absolut starkaste texter till ödsligt piano och flåsande stråkar.

28. Baby, I love you, Aretha Franklin. En härlig låt som jag tror demonproducenten Phil Spector var med och skrev. Spector producerade Ramones End of the century flera år senare, på pappret en genial idé, tyvärr höll det inte hela vägen. Men han dammade av Baby, I love you och lät Joey Ramone sjunga in låten till smäktande stråkar. Det funkade.

27. Marian, Sisters of mercy. Mörkt, hotfullt, melankoliskt, vackert. När gruppen splittrades och sångaren Andrew Eldritch bildade Sisterhood spelade gitarristen Gary Marx in nytt material under namnet Ghost Dance. Om någon har ett exemplar av Ghost Dance till försäljning, hör av er till mig.

26. Cinq morceaux de fantaisie Op 3, Sergej Rachmaninov. Den ryske pianisten är en av mina favoritkompositörer. Gång på gång dyker han upp i böckerna jag skriver. Han låter sig helt enkelt inte motas bort.

Av Stefan Whilde 03 dec 2007 10:12