Alltid denna hetta

Och det är inte direkt en slump att jag rodnar. Att jag känner värmen skjuta upp i bröstet. Blommar ut i flammiga, assymetriska, hettande mönster, där, mellan munnen och brösten, slår kärleken ut som hade den imploderat min kropp och sprungit ur mitt hjärta. Grott i tusen år. Jag välkomnar den, men beskyller den för hela livets smärta, intet ont anande, dansandes genom taggtråd och för tidigt komna insikter. För gammal för att vara ung och ett sviktande själv, förtroende, en prick i en rymd, och alltid denna brinnande, flammande hetta. Den svävar inte, den tynger. Men jag välkomnar den, och allt ont den för sig med.

Av Cim Efraimsson 30 nov 2007 08:52