Dikt

Och jag ser Världen, men den ser inte mig
Hör inte mig
Låtsas inte om mina rop
Skrik
Kanske på hjälp
Dem bara ekar
I min glaskub utan skarvar

Och Världen ser inte
Att mitt fängelse vattenfylls
Av svarta mascara-tårar
Och dem hör inte mitt chippande efter luft
Luften, som inte tycker om mina lungor
Och min rädsla bara isoleras
I min glaskub utan skarvar

Och jag kastar mig mot kanterna
Väggarna
I försök att söndra rutorna
Blir blåmärkt och blodig
Hörnen verkar plötsligt peka inåt
Sticker mig
Försvarslös
I min glaskub utan skarvar

Och det enda trasiga i den glaskuben
Är lilla, blåslagna jag med zebrarandigt ansikte..

Av Frida Wik 29 nov 2007 21:55