I Rökrummet

I synnerhet går munnen på Kirre. Kirre snackar jämt.
Nu snackar han om fotboll. Det är ett bra samtalsämne. Alla vet något om fotboll, alla killar har kickat boll någon gång, kan värdesätta en snygg dribbling, uppskatta precisionen och kraften i ett hårt skott, kan bedöma tacklingar. Dom flesta håller på ett lag, följer med serien, och kollar matcherna.
Om man inte är bög alltså. Det sitter en bög i rökrummet också. Han sitter för sig. Ensam i ett hörn vid en blomkruka med cigarettfimpar och en förtorkad växt. Tiger. Tittar ut genom det gallerförsedda fönstret. Om han lyssnar eller inte, skiter man i.
Han får varas för sig, pedofilen. Delta i samtalen får han i alla fall inte. Nån jävla gräns måste man ju ha. Också på kåkarna måste det finns gränser.
Runt bordet har man kommit in på landskamper. Och mål som etsat sig in i den svenska fotbollshistorien. Kurre Hamrins dribblande under VM -58, Anders Svenssons frispark, Ljungbergs nick i slutminuten mot Uruguay.
- Och Ralf Edströms mot Österrike i VM-kvalet -78, säger Kirre. På volley. Från trettio meter, in i krysset. Så jävla vackert. Klockrent. Han var för jävla bra, Ralf Edström. Han och den där andre. Vad hette han? Han var också värmlänning.
Men i soffgruppen sitter man tysta. Hjärnorna arbetar men det blir inget resultat.
- Fan, vad hette han. En liten kille, blond, lite hjulbent. Dom var ett radarpar, han och Ralf. Det första radarparet. Fan hjälp mig! fortsätter Kirre.
Tystnaden är lika kompakt som tidigare runt bordet, men från hörnet vid fönstret hörs:
- Roland Sandberg
Tystnaden bröts. Och efter inlägget breder en ny tystnad ut sig. En ny och annorlunda tystnad.
Kirre är den som har fört ordet. Det brukar var han som gör det. Han kan snacka för sig. Och han kan snacket. Har suttit inne länge. Många gånger. Och på olika kåkar. Fan, han är mer hemma på kåken än ute i samhället. Här inne vet man vem han är. Han har sina kompisar på kåkarna. Där ute är han ju ingen. Men här betyder han något. Dom lyssnar på honom.
Visst, det finns dom som är hårdare, tuffare och råare killar än Kirre, såna som han duckar för. Han är inte hårdast. Men hans ord räknas ändå. Och han har respekt.
I synnerhet nu, i rökrummet. Han känner kompisarnas blickar. Dom hederliga tjuvarnas blickar.
Skall han be bögjäveln hålla käften?
Men han har sett hur killen tacklat av under den tid han varit här. Han kom som en ung kille och han förfallit till en kutryggig gubbe. Grå i hyn, händerna skakar och han har ryckningar i ansiktet. På ett par månader. Av ensamheten och utanförskapet. Och mobbingen. Han verkar självmordsbenägen. Klart suicidal. Vad fan sätter en sån som han här för? Det är ju synd om killen, han håller ju på att gå under.
Men ingenstans har dom accepterat pedofiler. Dom jävla äcklen. På ingen kåk som Kirre känner till i alla fall. Och skulle han bli den förste. Som lät pedofilen komma in i deras snack. Och sitta vid deras bord, vara med dom. Då skulle dom kanske börja mobba honom med. Tycka att han var blödig, tro att han var bög också.
Och förresten är det inte alls synd om det jävla äcklet. Han har sig själv att skylla. Och kåken är ju ingen jävla barmhärtighetsinrättning. Och någon jävla Jesus är han inte, Kirre. Nån jävla gräns måste man ju dra, också på kåkarna.
Kirre drar ett bloss på cigaretten och blåser ut röken.
- Har du inte fattat att vi inte snackar med dej, ditt jävla svin. Gå och häng dej, så vi slipper se dej. Kirre ryter fram orden som om han blivit förbannad över pedofilens fräckhet.
Men efter en stund återtas konversationen runt bordet. Man prata nu om smarta kupper och lyckade bankrån, om folk som kommit undan med miljonbelopp. Om Joakim Poser, Maskeradligan och Bandidos. Det är också ett bra samtalsämne.
Mannen vid fönstret röker färdigt sin cigarett, fimpar i blomkrukan och lommar bort till sin cell. - Det är skönt att bli av med honom, säger Kirre.

Av Jan Wiberg 21 nov 2007 07:21