Ställföreträdande sorg

"Ställföreträdande sorg?", detta är en term jag själv uppfunnit, men svärsonen och jag har bollat med fenomenet lite som ide.

När någon vi inte känner, såsom Anna Lindh, dör börjar främlingar gråta, lägga ut blommor och gå på minnesstunder. Jag säger inte att detta är fel men jag är övertygad om att dessa människor struntade i Anna Lindh innan det hände? Samma fenomen syns överallt numera. Händer någonting ovanligt bildas krisgrupper och det ska sörjas kollektivt. Mister du din käre i en ensam olycka blir det bara en kort notis i tidningen men för de anhöriga är sorgen lika katastrofal som om din käre dör med flera andra. Döden är en helt unik företeelse.

När jag själv hörde om mordet på Anna Lindh kände jag ett hugg i hjärtat för hennes man och barn. Jag vet hur det är att vara anhörig. Men att gråta över en för mig obekant kvinna verkar lite överdrivet, även om hon varit en aldrig så duktig politiker.

Men så tog jag i går som vanligt min dagliga simtur. Nu om hösten blåser det ner gula löv i vattnet och de jag inte fiskar upp dras ner till bottenventilen eftersom reningsverket suger in vattnet där. Jag kommer inte ner till botten utan brukar trampa vatten energiskt över lövhögen som då kan lösas upp och virvla upp till ytan där jag simmar runt och samlar dem i min håv.

Nej, jag tar inte ut pooldammsugaren på vintern i onödan och ja, jag är nog den ende badaren nu.

Plötsligt, när jag som bäst trampade vatten, kände jag en mjuk päls emot min ena fot. En päls? Jag såg en grå päls skymta och skrek till. Det var ju en råtta. Min första tanke gick till den halvtama råttan Ibsen under friggeboden. Nej låt det inte vara han! Exet kom rusande och fiskade upp den lille som vara en mus bara. Hur länge hade han simmat och simmat utan att ha en chans mot de blanka kakelväggarna. Vattnet håller 22 grader, så han frös ju inte ihjäl. Han måste ha simmar runt, runt i timmar.

Jag började storgråta och fick avbryta badningen, men tankar som att om jag bara badat i går kväll eller tänk om jag visste, hur lätt kunde han inte ha räddats? Han drogs till värmen under poolduken och det blev hans död. Dottern blev förskräckt över min sorg och försökte hitta på en tröstande lögn. Den lilla råttan hade säkert slagit i huvudet och dött på fläcken! Det hjälpte ju inte eftersom jag inte trodde på det.

Vi talade om det senare på kvällen. Varför denna oresonliga sorg över en liten brun råtta? Spelar det in att min dotter drunknade och att jag aldrig fick veta hur lång tid det tog eller om hon ropade på mig?

Det dör barn och vuxna varje minut under dygnets alla timmar men man orkar nog inte ha det för ögonen jämt för då går man sönder? Jag har fortfarande väldigt svåra att läsa om förolyckade barn. Jag vet ju hur föräldrarna mår.

Jag kan inte heller sörja alltför våldsamt numera när vi mister någon nära. Inte ens när plastsonen tog sitt liv för 2 år sedan. Jag måste ju vara stark för Den Käre, som jag lutat mig själv och mina sorger emot under hela mitt vuxna liv. Han är nu beroende av att jag stöttar honom och han blev själv så chockad o förtvivlad. Samma sak med de barnbarn som nu hastigt miste sin mormor morfar miste de för ett par år sedan Jag kan inte tillåta mig att komma hem till dem rödgråten och förtvivlad över I. De har det jobbigt nog ändå.

Min favoritsyster har mist nästan hela sin familj under de sista fem åren. Jag sörjer min systerdotter men kan inte hälsa på min syster i sorg, så att det blir hon som ska trösta mig.

Jag har ju begravt min sista gamla katta och jag ser nu att min käre Bamse går emot slutet. Det känns extra svårt eftersom jag som vuxen alltid haft minst en S:t Bernhardshund, men detta blir den siste. Jag orkar inte längre gå ut med honom. Den rasen är råstark. Eftersom Den Käre och exet båda älskar dessa djur får jag hålla min egen förtvivlan lite nere för deras skull.

Att de själva är sjuka försöker jag se helt bort ifrån, annars skulle vi inte kunna ha ett så här bra liv som vi har. Jag skulle inte ens våga kliva på tåget för att luffa med min rullator. De här fina åren vill jag inte förstöra för oss. Kanske bryter jag då ihop över en stackars liten råtta som fick en sådan hemsk död och helt enkelt använder den som ställföreträdande sorgeobjekt? Någon jag får gråta högt över?

Av Sunny Börjesson 19 nov 2007 08:18