100 bästa låtarna genom tiderna

Det vimlar av listor nu för tiden. Jag vill vara med och leka, så här är min över de hundra bästa låtarna genom tiderna. Vissa kommenteras, andra inte. Håll till godo. Vi kan väl börja med de tjugofem första räknat från slutet:

100. Purple Haze, Jimi Hendrix. Hård, primitiv rock, inga konstigheter.

99. Riders in the storm, The Doors. En hallucinogen, passar fint på bilstereon när man kör genom den skånska hösten, man har ett regn mot rutorna och någon annan bakom ratten, själv sitter man i baksätet och smuttar på hett te med rom.

98. The moon is a harsh mistress, Charlie Haden & Pat Metheny. Meditativ jazz med framträdande akustiska gitarrer, också något för hösten. Tänd lite indisk rökelse och koppla av innan morgonteet. Jag använde titeln till en rubrik i en bok jag skrev för fem, sex år sedan.

97. Farväl till Katalonien, Dan Hylander. Hylander var ju ganska stor i Sverige i början av 80-talet och hade sin hit med Skuggor i skymningen. Numera tycker många att han var lätt patetisk och överdrivet känslosam. Ja, det får ju stå för dem. Den här låten är vacker med vemodig och enkel melodi, väldigt fin text.

96. Swan lake, PIL. En minst sagt psykotisk travesti på Tjajkovskys klassiska mästerverk. Från PIL:s andra platta som kom ganska tätt på debuten. Jag gillar den påträngande neurotiska och suggestiva melodin samt John Lydons hysteriska sång.

95. Denis, Blondie. Inte mitt favoritband, men låten är bra.

94. Brass in pocket, The Pretenders. 93. Piano concerto no 4 – Andante, Ludwig van Beethoven.

92. Vandrar i ett regn, Pugh Rogefeldt. Den här måste ju bara vara med. Jag blir glad varje gång jag hör den. En skön sommartrudelutt, man vill slänga skor och skjorta och viska ”carpe diem” i någons öra. Min son älskar den här låten.

91. Safe sex, Jim Steinman. Svulstigt och skönt, ett epos med samma undertoner av lätt bisarr humor som präglar det mesta mister Steinman hittar på. Schysst pianospel av Roy Bittan på originalet.

90. No woman no cry, Bob Marley. Sönderspelad, men liveversionen från –75 håller i evighet.

89. California Dreamin, Mama’s & Papa’s. 88. The Asphalt World, Suede. 87 Oxygene Part II, Jean Michel Jarre.

86. Changing of the guards, Bob Dylan. Dylans version är riktigt bra, men Patti Smiths slår högre. Smith sjunger vackrare och vackrare ju äldre hon blir.

85. Darklands, Jesus and the Mary chain. 84. Lady D’arbannville, Cat Stevens.

83. Bright Eyes, Art Garfunkel. Passar utmärkt till gråtmilda gryningar, Garfunkels röst är mer än lovligt unik.

82. Pinball Wizard, The Who. 81. Peer Gynt Suite – Solveig’s song, Edvard Grieg

80 Turistens klagan, Cornelis Vreeswijk. Älskar man barn så står man helt försvarslös. Vreeswijk skrev en uppsjö små mästerverk.

79. Stagger Lee, Nick Cave. 78. Let me put my love into you, AC/DC. 77. Street fighting man, Rolling Stones.

76. When you wish upon a star, Ned Washington och Leigh Harline. Jag är inte mycket för knäck och dans runt granen, men förknippar den här sången med barndomens magiska jullov. Den har tolkats och spelats in av många artister, versionen jag minns bäst är Gene Simmons från denne eldsprutande, blodspottande hårdrocksclowns soloplatta anno 1978!

Av Stefan Whilde 19 nov 2007 13:58