Ett eko från 1928

Bakom en låg byggnad som rymmer McDonald’s och Falafelkungen sträcker ett orange-rött torn på sig. En bred trappa leder upp mot en byggnad som har stått här sedan 1928. Texten "Stockholms Stadsbibliotek" på muren vid trappan välkomnar.

Mellan två stenkolonner med nästan egyptiskt snirkliga utsmyckningar sipprar ljus ut från vad som är hjärtat av kunskapens högborg. Stegen ekar mellan de monumentalt höga väggarna när besökaren klättrar upp längs stentrapporna. I en cirkel, med tre våningar av böcker och domkyrkoaktigt högt i tak öppnar sig den stora hallen, kallad rotundan. De tre våningarna trycker sig längs väggarna i tornet och balkongräcken håller kvar de få besökarna som vågar sig upp dit. De flesta håller sig nere på bottenvåningen och nöjer sig med att blicka upp mot bokhyllorna där det står íslenska, klassisk grekiska, folkdiktning och deutsch med silverfärgade och raka versaler. En tefatslik lampa i taket sänker sig ner mot besökarna och sänder ett mjukt och varmt ljus över det träprydda biblioteket. Färgerna är vackert bruna och naturliga, som om biblioteket var någonting skapat av naturen, inte av människan.

1928. Det står nästan skrivet i väggarna. Det är naturligtvis ingen naturprodukt utan en väl genomtänkt kulturbyggnad, med varje detalj noga genomgången och enhetligt designad. Nätta snickrade trämöbler med svarta skinnsitsar står prydligt utplacerade i rotundan. Fantiserar man ett ögonblick dröjer det inte länge förrän man kan föreställa sig en rockprydd vithårig man med pipa sittandes där, läsandes en aftontidning, som tagen ur en svartvit trettiotalsfilm. Men istället rullar med mjuka däck en flintskallig man med röd jacka in genom en ingång på sin permobil. Han rullar över rotundans glansiga golv och ut genom en annan av hallens fem gångar med träväggar. Och när jag tittar mig omkring ser jag att det finns en rad bildskärmar och tangentbord här. Det är lätt att glömma bort att man lever på 2000-talet när man befinner sig på Stockholms stadsbibliotek.

Mellan de diskret guldfärgade golvlisterna och den inifrån upplysta informationstavlan i trä, med tre ben som liknar en gammal tv-möbel, försöker en äldre gråhårig herre att låna en bok i det moderna lånesystemet. En bibliotekarie kommer till undsättning. Mannen säger att det är en fantastisk demokratisk möjlighet. Riktigt vad han avser lyckas jag inte uppfatta, men det står nära till hands att anta att han menar möjligheten att ta del av information och kunskap i en så inspirerande miljö som denna. En annan bibliotekarie, klädd i ljusa byxor och en vinröd stickad tröja, dyker upp ur en av de andra gångarna, den märkt "hiss". Hon blickar uppåt mot andra och tredje balkongvåningen och rullar längs väggen med sin bokvagn. Hon sätter upp ett par böcker i den redan tätt befolkade bokhyllan och rullar ut genom samma gång.

En hostning och ljudet ekar uppåt i det runda tornet, smeker längs de vitkalkade väggarna, smyger sig ner över bokraderna och sprider sig över bibliotekets besökare. Några besökare höjer sin blick uppåt. Ekot påminner om bibliotekets skönhet och storhet.

Abrupt vänds blickarna mot ingången istället. Röda lampor lyser och ett tjutande pip signalerar. En ung kille med välfylld ryggsäck är på väg in. Han tittar sig förvånat omkring och får syn på bibliotekariens blick. Det är han som har förorsakat alarmet. Bibliotekarien ser bekymrad ut där hon står bakom lånedisken i mitten av rotundan och pratar med honom. Problemet verkar lösas efter bara några sekunder och det stilla sorlet av viskande röster återerövrar palatset.

Det går inte att besöka Stockholms stadsbibliotek utan att bli begeistrad av dess skönhet. Det är kanske därför damerna i informationsdisken på väg upp till rotundan inte gör någon ansträngning för att man ska känna sig välkommen som ny låntagare. Inget välkomnande, ingen förklaring, inga glada miner över att just jag kommer hit. De låter biblioteket tala för sig själv, charma sig med sina runda hörn och sitt eko från 1928. Och jag tror inte att någon bibliotekariedam i världen kan ge mig en bättre upplevelse än så. Och så känns det naturligtvis tryggt att en svart byst föreställande August Strindberg tittar ner på mig från andra balkongvåningen. Vad kan vara mer naturligt än en svart byst av August Strindberg i ett litterärt slott som detta?

Av Patrik Pettersson 25 okt 2007 17:05