Det var vi som hade flaggan

Min by var kanske den fattigaste socknen på Falbygden. Men 1927 hade man ändå byggt sitt första riktiga skolhus. Men först 1946 kom det upp en flaggstång.

Som sexåring mins jag hur två män började gräva en rejäl grop. Man körde fram grus, kalk och några järnbalkar. När jag vaknade på morgonen i lärarbostaden, så sa pappa att nu var den på plats. "Vilken då?"

Han tog med mig ut i bara pyjamasen och pekade mot skyn. Där stod nu en vit flaggstång,men jag hade aldrig sett en sådan förut, så jag blev mest förskräckt. Pappa sa några obegripliga saker. Men på söndags morgon var det dags igen att gå ut och titta mot skyn. Nu var den stora gula och blå på plats. Solen var rakt bakom den,så den nästan "flammade". Jag blev åter orolig. Men pappa pratade om sin vackra flagga och sade att den skulle vara däruppe ibland.

Vaktmästaren ålades att sätta flaggan på halv stång så fort någon dött. Så folk kom gående och cyklande och ville ha reda på vem det kunde vara som slutat sina dagar. Flaggstången var som en slags semafor för byn. Sedan skulle flaggan vara nere tills begravningsdagen. Då åkte flaggan upp och ner efter bestämda regler. När de sista begravningsgästerna åkt hem, skulle flaggan i topp. Livet skulle gå vidare. Så väl prästen som läraren kontrollerade att vaktmästaren gjorde helt rätt. Han skulle ju också sköta klockringningen med speciell klämtning och allt. "Klockarefar" hade mycket att bestyra, var ett gammalt uttryck.

Visst användes också flaggan vid de kyrkliga vigslarna och bröllopsfesten efteråt. Det hade nog funnit några privata stänger före 1946 och det blev efterhand flera. Men skolans flagga var uppe mera än andra flaggor. Den fick vara lite av dirigent för de andra flaggorna.

Flaggan skulle i topp i topp då Kungen och Drottningen fyllde år. Det fanns ca 10 allmänna och kyrkliga flaggdagar som Juldagen och Midsommardagen också. Dessa fick absolut inte glömmas av. Ibland ringde kyrkoherden till läraren för att påminna. Läraren letade reda på vaktmästaren, så allt fungerade nog väl tiden 1946 - 1956 som jag kan överblicka nu. I okt. 1950 dog Konung Gustav V. Då åkte flaggan upp och ner flera gånger under en vecka. Jag stod och tittade på de vuxnas underliga vanor. Lärde mig kanske det första om klassamhället.
Stalin dog också efter några år,men ingen rörde flaggan.

1946 var det bara mina föräldrar och några till i socknen som hade telefon. Ibland kom det dödsbud från sjukhuset, som pappa skulle cykla ut med till en sorgsen familj. Några gånger var det unga människor som dött i dåtidens svåra sjukdomar. TBC:n var inte utrotad. Polion slog hårt! Inflammationer var svåra att häva. Även då skulle flaggan på halv stång.

Vid denna tid byggde Sverige ut ett väldigt flygvapen med slutligen 21 flottiljer. Tre av dem låg nära så man såg ofta plan i luften. Några ggr saknades flygplan under flera timmar. Men flaggan behövde inte sättas på halv stång. De 18-20 år unga flygarna hittades friska. Det hände också att segelflygplanen från Ålleberg nödlandade i sädesfälten. Men det var både vanligt och odramatiskt. Men piloterna var hjältar, tills de hämtades med "släpet" från flygskolan. Men bonden som fått säden nedkörd en liten bit muttrade.

Flaggningen fick allt mindre betydelse då att fler skaffade telefoner, som sedan automatiserades med fingerskiva och andra finesser. Så flaggans synnerligen praktiska funktion övergick till att bli symbolisk. Den devalverades till att användas vid födelsedagar och kanske vid andra tillfällen också. Men som liten pojke hade jag en speciell relation till socknens viktigaste flaggstång.

Av Jan Brunnegård 25 okt 2007 06:20