Idol 2007 - Daniel vinner inte

Det är fortsatt framgång i Frihamnen. I fredags hade Kishti, jag och många andra gåshud långt ner på låren, och det var inte bara på grund av Mattias. Man kan väl aldrig påstå att något är banbrytande, men jag tror anledningen till att insatserna är så gudabenådade i år är att många av dom faktiskt älskar att sjunga. Dom lever och andas för att stå på scen, kändisskapet är inte det som lockar, utan drivet ligger i framträdandet. I publikens uppskattning och jubel. Det finns något vackert i det, för mig. Den här veckan gällde filmmusik, ett helt extremt uttjatat tema, men idolerna slutar helt enkelt inte att imponera.

Mattias - Ja, men visst är han söt. Han har slutat knyckla ihop sig, för den som är intresserad. Nu står han rak i ryggen på scenen, och genast utstrålar han mer pondus. Och han gör Ewan McGregors version av "Your song" vackert och tekniskt starkt. Mattias kan bli giftig i Idol, om han sätter låtvalen varje gång. Det här året är det för stark konkurrens, och jag tror inte han är stark nog tittarröstmässigt för att överleva ett kasst låtval. Mattias har en mycket speciell röst, och måste förvalta den med hjärna lika mycket som med hjärta.

Sam - Fast det här blir löjligt till slut. Någon som hört talas om Aretha Franklin? Det har jag. Och så räcker det liksom så. Sam gör "Respect" löjligt, fult och enerverande ryckigt, jag kan knappt titta på honom, och snart åker han ut.

Christoffer - Kanske måste han slappna av lite. Jag vill absolut inte se Christoffer i någon sorts Sverigeruntresa med fröken Carola i vår, tydligen är han väldigt kristen, om det är ett politiskt korrekt uttryck, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte oroade mig. Men så bloggar han på tv4.se om hiphopartister och så genast känner jag mig lite lugnare. Jag tror Christoffer har en tendens att bli för mycket ibland, än har han inte visat på det, men har en stark känsla av att det ligger och svajar. Han är svår att marknadsföra, min man, att genrestämma och särprägla inom musikbranschen, vad ska han göra för musik och vem ska han tilltala? I fredags var han en av de få jag inte kände speciellt starkt för - däremot satt min mamma och grät. Mjo, time will tell, förmodar jag, time will tell.

Daniel - Den här mannen har också en förmåga att bli för mycket. Han vann mig förra veckan, men fortfarande stör hans artisteri mig något, och samtidigt är jag väl medveten om att det älskas av oerhört många. I min bok är Daniel för självsäker för att vinna Idol, aldrig har vi sett en sådan vinna Idol, varken svenska eller amerikanska. Övertygad om att denna regel håller i år också, om inte Daniel tvättar bort lite av sin mask och släpper ner garden. Ta av dig kaptensbilden och berätta någon snyftare; Daniel är ljuvlig i fredags, men nu är det dags att komma ned på jorden. Visa lite mänsklighet.

Andreas - Andreas är fortfarande en solskenshistoria. Han är ett sympatifall, och Sverige gillar sånt. Jag hatar "When you say nothing at all" och jag avskyr Ronan Keating, och att jag faktiskt kan genomlida detta framträdande med en konstig känsla av behag i kroppen säger en hel del om Andreas karisma. Jag är ganska svårcharmad, men Andreas är ju underbar, och det är det tydligen fler som tycker. Andreas åker inte hem på ännu några veckor.

Gathania - Jag har sagt det förut, jag säger det igen - hennes pojkvän går ihop med hennes brist på passion, och Gathania har inte en chans att vinna Idol 2007. Missförstå mig rätt, jag njuter av hennes framträdande i fredags, och trots att Ola Salo är gud lyckas hon göra The Arks "Calleth You, Cometh I" med bravur. Snyggt sminkad, vacker tjej, stark röst. Men hon har inte det. Snart tackar Gathania för sig, tyvärr.

Patrizia - Ja, stackars Patrizia. Jag tror inte Patrizia vet vem hon är. En vinnare av Idol har en stark känsla av vem han/hon är, en kraftfull integritet, ett djup som blänker till, en yta som tilltalar både tjejer och killar. Men Patrizia är uppstyrd till tänderna i fredags, med en allt annat än smickrande skuren klänning, alldeles för rött läppstift och påtvingad frisyr. Det passar henne inte alls, och det syns så tydligt. Och för att toppa av det hela väljer hon en obscent tråkig låt. Typiskt Patrizia, det vill säga. Utan känsla går man inte långt, frågan är om detta verkligen går att lära in. Mycket osäker. Patrizia sjunger fint, men det räcker ingenstans när så många andra faktorer spelar in.

Evelina - Tårar rinner och lilla Evelina hyllas för första gången. Man kan ju inte annat än att unna henne allt hon så desperat försökte insupa i fredags. Samtidigt vet man att slutet närmar sig, Evelina är alldeles för smal för Idol-publiken. Vibratot verkar vara här för att stanna, och i vilken annan låt som helst är jag rädd att det blir för mycket. Och juryn kommer bita ifrån på stört om det kräks för många powerballader deras håll. Men Evelina, i fredags var du vacker som en dag och stark som en sten. Beundransvärd.

Amanda - Amanda har inte riktigt träffat rätt än bland de sista elva. Hon tar gott om tid på sig, att sätta in sig i rollen, och hon är kanske den enda som kommer klara sig gång på gång utan en homerun. Hon är hemma i stilen, och har själsäkerheten utan självgodheten, Amanda är ung, oförstörd och karakteristisk som få. Jag älskar henne. Naturligtvis är det dags för henne att visa samma kvalitéer hon spelade på under kvalveckan, och jag är säker på att det kommer. Ha tålamod så blåser hon oss alla av stolen.

Marie - Överträffar sig själv, igen. Jag förstår Swartling och hans problem med hennes glädjetjut, men man får faktiskt ta hänsyn till att det är just tjut av glädje; det visar på ganska mycket. Marie älskar att sjunga och jag älskar henne på scen. Idag min starkaste kandidat till att vinna Idol 2007. Det finns ju inte, styrkan i hennes röst. Det är världsklass, tveklöst. Swartling har från början gnällt om hennes oäkta artisteri, men jag ser det inte. Jag ser bara en sjukt snygg, mysig tjej, med en helt otrolig pipa. Den jag ser fram emot mest varje vecka.

Patrizia fick åka hem den här veckan. Hon räcker inte till, hon gör bort sig, precis som förra året. Kanske blir det bra för henne ändå. Jag hade mycket hellre sett Sam ryka före, naturligtvis. Förstår fortfarande inte vad svenska folket ser hos honom. Men som bekant är det dom artister som gör ett halvdant framträdande alltid dom som ligger sämst till. Glöms bort och röstas minst på. Följ med på fredag, jag vill se Amanda explodera, Marie glänsa och Daniel slappna av. Nu börjar det bli allvar.

Av Cim Efraimsson 15 okt 2007 21:09