Inför tacksägelsedagen

För en tid sedan mötte jag en mycket inspirerande kvinna som lever som fler borde försöka göra - hon lever verkligen efter uttrycket "carpe diem". Carpe diem, fånga dagen. Hon har lärt sig leva efter att det inte finns några måsten i det vardagliga livet där man till exempel MÅSTE städa, och där man MÅSTE diska efter avslutad måltid. Hon gör det när hon känner för det, hon gör det inte för att hon måste göra det ljust då. För, för vem måste hon egentligen? För sig själv eller för omgivningen? Vems krav och förväntningar gäller det; sina egna eller andras?

I dagens alltmer "måstesamhälle" med krav från både en själv och omgivningen - allt det man förväntas göra NU och inte skjuta på framtiden - blir det nog många gånger en svår - ja, kanske till och med omöjlig - balansgång, men att kunna släppa måsten och den ständiga kontrollen någon gång, till exempel hemmavid, skulle nog många gånger leva till större frihet. Både fysiskt och psykiskt. Det kan leda till eftertanke till vad som egentligen är riktigt viktigt; just här, just nu. Just för en själv. Inte alltid göra det omgivningen förväntar sig av en, utan leva sitt eget liv - göra något för sig själv. Kanske inte för "måsteprestationer", utan för den man egentligen känner sig själv som.

Just detta med eftertanke vill jag återkomma till, och jag vill återkomma till detta med vad som är riktigt viktigt; just här, just nu, just i den här stunden.

Denna kvinna berättade nämligen också att hon lärt sig att varje dag vakna och känna en odelat, ärlig, stor och sann tacksamhet. En tacksamhet över att få vakna igen, en tacksamhet att få uppleva en ny dag.

Nu tror ni kanske att hon varit mer om något riktigt traumatiskt som fått henne att "vakna upp" och omvärdera saker och ting, men, nej, hon är som oss andra. Visst har hon bördor i sin ryggsäck, men - vem av oss har inte det? Det har nog var och en av oss i varierande grad. Jag måste erkänna att jag kan avundas den insikt hon förmår. Jag menar; vem tänker inte "usch!" vissa dagar när väckarklockan när man sover som bäst, och man måste upp?

På söndag är det tacksägelsedagen. Jag anser att dagen helt klart borde uppmärksammas mer än vad den gör. Över huvudtaget borde tacksamheten över det lilla - det som ändå är så stort i ditt och mitt liv - få en större plats, men vi behöver inte nå stjärnorna än. Det räcker att nå kronbladen på blomman. Jag begär inte att alla ska hoppa ur sängen med ett leende varje morgon - undertecknad skulle nog få svårt med det - men... Börja med att tänka på vad som är viktigt just för dig, just nu, just här. Tänk på de människor du har i din närhet, tänk på ditt husdjur, tänk på solens första strålar mot nattfrostigt höstgräs, där löven prasslar då du går. Hör av dig en extra gång till människor som betyder något extra för dig; bor de nära så bjud över dem, bor de långt bort så ring, maila eller sms:a.

Var tacksam även över att du fick lära känna din ny döda farmor, morfar eller vem det nu är. Även om du inte kan ringa eller träffa dem finns de alltid närvarande och anträffbara inom dig. Ni får bara hitta ett nytt sätt att umgås.

Kom igen nu..! Tacksägelsedagen är en söndag, och då är de flesta ändå lediga. Frågan är om DU är ledig för eftertanke?

Av Maria Sågå 09 okt 2007 10:06