Greenspans "avslöjande" en chimär

En nypensionerad Alan Greenspan hade vant sig vid att finanstidningarna pliktskyldigt citerade hans officiella uttalanden som USA:s riksbankschef. Nu gick det alls inte lång tid förrän Greenspan återtog sin gamla plats bland rubrikmakarna, fast denna gång med ett uttalande om världspolitik; "Det bedrövar mig att det är politiskt obekvämt att erkänna det som alla vet: Irakkriget handlar i hög grad om olja."

Greenspan hade av allt att döma brutit mot den tysta överenskommelsen bland amerikanska makthavare om att aldrig erkänna det egentliga motivet för USA:s invasion. Även svensk media framställde uppgiften som ett stort avslöjande.

Men vad skrev egentligen Greenspan i sin mycket uppmärksammade bok? Alan Greenspan är inte statsman utan ekonom. Enligt utdraget i DN menar han bara att det inte går att göra prognoser över tillgång och efterfrågan på den globala oljemarknaden om man inte samtidigt inräknar "virrvarret i Mellanöstern" som en högst riskabel faktor.

Greenspan låter såtillvida läsaren tolka uttalandet som om det egentliga syftet med Irakinvasionen var att undanröja Saddam och säkerställa oljeflödet från regionen. Därifrån ligger det nära till hands att också dra slutsatsen att Vita Huset medvetet hade ljugit om Saddams massförstörelsevapen. Men Greenspan går inte så långt. I en intervju följande vecka på "Democracy Now" tog Greenspan till och med avstånd från den tanken. Plötsligt lät han inte alls som den sanningssägare som världens media hade framställt honom som veckan tidigare.

Det var en annan gäst i programmet, Naomi Klein, som agerade intervjuare. Klein är också aktuell med en ny bok, The Shock Doctrine, som går till botten med USA:s i särklass mest expansiva tillväxtindustri, som hon ger samlingsbegreppet "katastrofkapitalism". Boken tar sin utgångspunkt i mångmiljardbranschen som växt kring naturkatastroferna i New Orleans och längs kusterna som drabbades av tsunamin, samt återuppbyggnaden i Irak, där tiotalsmiljarder dollar har betalats till privata bolag för konstruktion som aldrig blivit av. Även den globala säkerhetsindustrin, med Blackwaters legosoldater som ett aktuellt exempel, ingår i denna nya lukrativa affärsgren. Klein visar i sin bok hur jätteföretag redan har positionerat sig för att skörda vinsterna av den framtida förödelse som kan orsakas av klimatförändringar och krig över världens dyrbaraste naturresurser, olja och vatten.1

Men Naomi Klein har gått ännu längre. Klein klargör sambandet mellan "katastrofkapitalism" och den ekonomiska stålbadspolitik som förespråkades främst av den liberala frimarknadens fader, Milton Friedman. Alan Greenspan ingår inte själv i nationalekonomins s.k. "Chicagoskola", där Milton Friedmans lärjungar fostrades i den liberala frimarknadens fröjder. Men som en av USA:s mest inflytelserika ekonomer och riksbankschef under två decennier hade Greenspan en unik position att studera länder vars ekonomi utsattes för Friedmans teorier.

Den mest oroväckande i Kleins analys är följderna av den ekonomiska stålbadspolitiken. Klein visar hur Friedmans personliga rådgivning till Augusto Pinochet ledde till brutala repressalier mot Chiles politiska opposition, där tortyr och massmord banade väg för diktatorns ekonomiska reformer. Därefter blev flera länder i Sydamerika ett liberalt laboratorium för frimarknadsreformer, som innebar samtidigt decennier av politisk repression under ledningen av militärer som oftast hade fått sin utbildning i USA:s ökända militärhögskola "School of the Americas".

Naomi Klein visar hur de senaste exemplen på systematisk tortyr i Iraks Abu Ghraib-fängelse, på Guantanamo och på USA:s gulag av hemliga fängelser runtom i världen utgör en symtomatisk följd på Irakinvasionen. Ockupationsmaktens ledning, "CPA", satte omedelbart igång med att förvandla Iraks ekonomiska infrastruktur till en modern petriskål för Vita Husets neokonservativa ekonomiska teorier. Kleins slutsats är att den liberala frimarknadens stålbadspolitik oundvikligen medför brutal politisk repression med tortyr som främsta redskap.

Det blev en av Milton Friedman personliga lärjungar, f.d. försvarsminister Donald Rumsfeld, som undertecknade order om att tillåta tortyr på Abu Ghraib och andra anstalter i USA:s globala "krig mot terrorism". Men Rumsfeld gick ännu längre än det som han hade lärt sig av Milton Friedman i Chicago. Enligt Friedman bör regeringar endast ha två funktioner; att försvara landets geografiska gränser och att skydda privat egendom. Allt annat borde lämnas över till den fria marknaden.

Rumsfelds främsta bidrag som försvarsminister blev privatiseringen av militären, där grundfunktioner inom försvarets ofantliga logistik skulle läggas ut på entreprenad. Krigen i Afghanistan och Irak blev det perfekta tillfället att genomföra reformerna. Jätteföretag som Halliburton och dess dotterbolag Kellog Brown & Root har skördat miljarder genom att serva militärens beväpnade styrkor med allt från mat till bränsle. För första gången växte antalet privata "contractors" anställda i storleksordning med antalet beväpnade soldater i ett krigsområde.

I Naomi Kleins intervju med Alan Greenspan uppgav han att det var rätt att avsätta Saddam, som Greenspan länge hade bedömt som ett hot mot stabiliteten i Mellanöstern och därmed en direkt risk för världens ekonomi, som baseras på en stabil oljemarknad. Greenspan förklarade inte hur en avdankad diktator, vars tidigare militära aggressioner hade slagit så illa att han inte längre fruktades av sina egna grannar, skulle samtidigt kunna utgöra ett rejält hot mot världsekonomin. Men Greenspan medgav att han också hade trott på anklagelserna om Saddams massförstörelsevapen. Alltså korrigerade Greenspan det uttalande i boken som hade skapat rubriker i världens massmedia; Irakkriget handlade visserligen om olja, men endast i den bemärkelsen att den galna Saddam skulle kunna orsaka kaos i oljemarknaden. Därför var det rätt att avsätta honom, enligt den 81-åriga Greenspan.

Fast Greenspan spekulerade aldrig om varför en diktator vars största inkomstkälla var olja skulle hysa en sådan självmordsönskan. Den olja som Saddam lyckades sälja i enlighet med FN:s sanktioner - och smuggla i strid mot dem - utgjorde en pisstråle i havet i relation till Iraks oerhörda reserver. Skulle Saddam trots all logik ha använt något supervapen, hade svaret i form av en massiv missilattack från USA och Israel kommit inom några få minuter. Saddam var visserligen en brutal och aggressiv diktator, men han var långt ifrån någon självmordsbombare. Hela hans karriär som militärmonster var bevis på att den egna makten var hans största drivkraft. Men Alan Greenspan hade förstås inget att säga om Saddams eventuella motiv. Istället räckte skrämselpropagandan om has fiktiva massförstörelsevapen.

Det hjälpte tyvärr inte att Naomi Klein påpekade för Greenspan att det strider mot internationell lag att föra krig i syfte att kontrollera en suveränt lands naturresurser. Liksom majoriteten av amerikanska makthavare vid tiden för Irakinvasionen hade Greenspan inget problem med den mentala gymnastiken som krävdes för att å den ena sidan åberopa internationell lag och å andra sidan flagrant bryta mot den.

Fast man undrade ändå lite om gubbens mentala tillstånd. På en fråga som restes av programledaren Amy Goodman, angående de miljarder i amerikanska kontanter som försvunnit i Irak, visade Greenspan mycket lite koll alls. Enligt ett utförligt reportage av två Pulitzerprisvinnande journalister i den högt respekterade amerikanska tidskriften Vanity Fair, har uppemot nio miljarder amerikanska dollar - i kontanter - försvunnit spårlöst i ockupationens Irak. Mycket detaljerat har reportrarna beskrivit kontanternas färdväg ifrån den amerikanska riksbankens huvuddepå, där de längs hela inrikesresan bevakades under strängaste säkerhetsrutiner, till Baghdad där kontrollen upphörde helt.

Greenspan svarade först med att ifrågasätta sanningshalten i reportaget. Sedan lät han påskina att de för honom okända journalisterna var suspekta. Fast även om han som riksbankens chef inte hade direkt tillsyn över kontanttransporter, dementerade han att det hade förekommit förluster i sådana kvantiteter. Greenspan verkade oberörd av Goodmans beskrivning om journalisternas utmärkta kvalifikationer, men blev tvungen att kommentera hennes påminnelse att de försvunna nio miljarderna faktiskt har rapporterats till den amerikanska kongressen, som följaktligen hållit offentliga utredningar om skandalen.

Plötsligt rättfärdigade Greenspan de ofantliga kontantexporterna med förklaringen att syftet var att skapa ett nytt penningsystem i Irak, vilket han nu är mycket nöjd med. Tydligen gör det inget att nio av tolv miljarder som fraktades på lastpallar till CPA i Baghdad inte går att redovisa för. Den dåvarande CPA-chefen, amerikanske Paul Bremer, har vittnat inför kongressen att han inte är orolig för risken att kontanterna har hamnat hos USA:s fiender i Irak. Först när han erhållit bevis på att sådant faktiskt har skett, skulle Bremer bli bekymrad. Och i avsaknad av fungerande redovisningsformer för kontanthantering under CPA, finns aldrig någon risk för sådant bevis.

Men det förekom under intervjun med Alan Greenspan något mer oroande än Bremers cirkelresonemang eller faktum att den f.d. ordförande för USA:s riksbank - med det yttersta ansvaret för bankens verksamhet - inte ens verkar känna till en sådan skandal. Det som skrämmer mest är det implicita budskapet bakom Greenspans ekonomiska resonemang, och vad det avslöjar om hur USA:s maktelit motiverar sina krigsbrott.

Enligt Greenspan får USA störta ett annat lands ledare om den bedöms utgöra en risk att störa världens bräckliga oljemarknad. Det som Greenspan beklagar i sin bok är att politiker inte vågar säga det rakt ut! Budskapet bådar illa för chanserna att undvika nästa krig i regionen, eftersom samma resonemang används nu för att förberedda det kommande krig mot Iran.

1 Mer om Kleins bok och Blackwater i senaste numret av Ordfront

Av Patrick Gallagher 09 okt 2007 10:08