Diocletianus och hans tid

Mellan 500 och 300 före Kristus levde ett förvånansvärt stort antal filosofer som skulle formera tänkandet i världens länder. I Grekland fanns Sokrates, Platon och Aristoteles, i Rom Cicero, i Kina Konfusius och i Indien och Persien fanns också framstående tänkare. Ett annat århundrade med framstående tänkare var 1700-talet med Voltaire som den främste upplysningsfilosofen. En annan av de stora under denna tid var Edward Gibbon. I Bonniers stora lexikon står det följande om honom:” Gibbon Edward 1734-94, brittisk historiker. G. skrev det mästerliga verket The history of the decline and fall of the Roman Empire1-6, 1776-88, Romerska rikets nedgång och fall som behandlar tiden från 180 till Konstantiopels fall 1453, Verket är präglat av upplysningstidens åskådningar men har ett förblivande litterärt värde genom sin lysande stilkonst.”

Jag har nu läst kapitlen 15 och 16 i Gibbons bok om kristendomen seger över hedendomen två gånger. De är verkligen välskrivna där han skriver en kyrkohistoria utifrån världsliga synpunkter inte utifrån prästers och prelaters berättelser som jag tog del av i folkskolan. Om förföljelserna skriver Gibbon följande:” De svävande beskrivningarna av fängelsevistelser och landsförvisningar, av lidanden och tortyr kan så lätt överdrivas eller förmildras av en skicklig stilists penna att det faller sig helt naturligt att vi försöker bilda oss en uppfattning om en mera bestämd men också svårutredd omständighet, nämligen antalet personer som ljöt döden av Diocletianus,243-313, kejsare 284-305, lät 303 inleda svåra förföljelser mot de kristna hans medkejsares och efterträdares förföljelseedikt. De nyare legenderna räknar upp hela arméer och städer som på en gång sveptes bort i förföljelsernas urskillningslösa raseri./-/ Av Eusebios historia kan men emellertid dra den slutsatsen att endast nio biskopar bestraffades med döden och hans noggranna uppräkning av martyrerna i Palestina visar att endast nittiotvå kristna var berättigade till denna ärofulla benämning. /-/Hela antalet skulle alltså ha uppgått till omkring femtonhundra, vilket, fördelat på de tio åren av förföljelser skulle innebära att omkring etthundrafemtio martyrer under vart och ett av dessa år gick i döden för sin tro. Om man förutsätter en ungefär liknande utveckling i Italien, Afrika och möjligen också i Spanien där de strängaste strafflagarna antingen försattes ur bruk eller upphävdes efter två eller tre år, kan hela antalet kristna i det romerska riket som avrättades efter lagligen avkunnade domar beräknas till något under tvåtusen personer. Eftersom man inte kan betvivla att de kristna på Diocletianus tid var fler till antalet och deras fiender upptända av ett häftigare raseri än under någon av de tidigare förföljelserna, kan denna mycket sannolika och måttliga beräkning ge oss en möjlighet att uppskatta antalet urkristna helgon och martyrer som offrade sina liv för den betydelsefulla uppgiften att sprida evangeliets läror i den antika världen./-/

Även om man utan tvekan eller närmare efterforskningar godtar allt som historien har meddelat och den fromma övertygelsen sagt sig tro om martyrskapet, måste man fortfarande medge att de kristna under sina inre stridigheter har gjort varandra långt större skada än de någonsin led genom hedningarnas nit.”

Kejsar Diocletianus är värd ett eget kapitel. I Bonniers stora lexikon står det följande:” Diocletianus 243-313, romersk kejsare 284-305. D. avancerade från menig soldat till befälhavare för livgardet, utropades av orientarmén till kejsare och stod 285 som ensam härskare över det romerska riket. Följande år utnämnde han sin vapenbroder Maximianus till medregent augustus, de utsåg var sin medhjälpare och efterträdarecaesar./-/

Provinsförvaltningen nyordnades och Italien förlorade sin särställning. Fred säkrades genom lyckosamma krig i Britannien, Egypten och Asien. Viktiga reformer genomfördes, Hären omorganiserades. Skattesystemet reformerades. D:s myntreform 296 ledde dock till en enorm inflation som han sökte motverka genom en berömd maximipristariff för hela riket./-/

Sedan D, och hans medregent år 305 överlämnat augustusvärdigheten till de två caesarerna, drog han sig tillbaka till sitt storslagna palats i SpalatoSplit i Dalmatienf.d. Jugoslavien hans födelsebygd. Inför senare inbördes stridigheter lär han ha yttrat:” Jag skulle önska att ni tillsamman med mig kunde odla min kål i Spaleto. Då skulle ni må mycket bättre.”

Det palats som Diocletianus byggde finns kvar än i dag. I Bonniers stora lexikon står det följande:” Split växte upp kring ett av Diocletianus 305 anlagt och befäst palats. Detta som till stor del ännu är bevarat uppfördes delvis efter mönster av det romerska härlägret och tillhör den senantika arkitekturens främsta monument.”

Om det faktum att Diocletianus avgick frivilligt skriver Gibbon följande:” I det tjugoförsta året av sin regering fattade Diocletianus det märkliga beslutet att frivilligt avstå från makten, en handling som man snarare hade kunnat vänta sig av den äldre eller den yngre Antoninus än av en härskare som aldrig hade tillämpat filosofins lärdomar, vare sig när han strävade till eller utövade högsta makten. Diocletianus tillkommer äran av att ha givit världen det första exemplet på en tronavsägelse, ett exempel som inte ofta har följts av senare monarker.”/-/

Diocletianus var 300-talets motsvarighet till Stalin under 1900-talet. Att han tvekade att förfölja de kristna visar följande citat från Gibbon:” Man kunde åtminstone ha väntat sig att de allmänna landsvägarna och det ordinarie postväsendet hade givit kejsarna möjlighet att med största möjliga skyndsamhet vidarebefordra sina befallningar från palatset i Nicomedia Split till utkanterna av den romerska världen och att de inte skulle ha låtit femtio dagar förflyta innan ediktet offentliggjordes i Syrien och nära fyra månader innan det nådde städerna i Afrika. Denna försening berodde kanske på den försiktige Diocletianus som endast motvilligt hade givit sitt medgivande till förföljelserna, och som ville se hur experimentet utvecklade sig under hans egen insyn innan han gav tillåtelse till de upplopp och det missnöje som förföljelserna ofrånkomligen måste ge upphov till i de avlägsnare provinserna. Till att börja med uppmanades myndigheterna att undvika blodsutgjutelse, men alla andra medel, hur stränga de än var, var tillåtna och till och med anbefallna./-/ Diocletianus hade knappt offentliggjort sina edikt mot de kristna förrän han avstod från den kejserliga purpurn, som om han hade velat överlämna genomförandet i andra händer.”

Nu återvänder jag till 2000-talet med en artikel skriven av Magnus Lindgren i SvD den 5 okt. 2007 med rubriken:” Brezjnevs ideolog laddar om”. Brezjnev var president i Sovjet mellan 1964 och 1983. Enligt artikeln” var Aleksandr Prochanov brezjnevismens främste författarpropagandist./-/ Han är nationalist och kristen. Han alldeles färska roman heter det ”femte imperiet”. Där förkunnar han att det åter är dags för Ryssland att expandera och växa sig stort. Fyra tidigare försök, under medeltiden, under Peter den store, under 1800-talet, under Sovjet-eran, gav landet dess ära – men strandade alltid förr eller senare. Nu måste man våga ta språnget igen efter 1990-talets förfall./-/ Han drömmer om ett Ryssland fullt av kyrkor och kärnkraftverk. Den ytterliga cynismen i hans resonemang framträder när han talar om Stalin. Han förnekar inte stalinismens folkutrotning – men måste förstå, framhåller han, att den var en förutsättning för de sovjetiska framgångarna, att det var Gulag och Gulagmentaliteten som lade grunden till segern över Nazityskland. Kyrkan – med alla sina martyrer – kom genom förföljelserna att få den rätta härdningen.”

Diocletianus var en dyrkare av den hedniske guden Jupiter och var tveksam om att förfölja de kristna. Stalin däremot hade gått på ett prästseminarium och var väl förtrogen med de kristna dogmerna. Ett resultat av dessa studier var nog inrättandet av ett mausoleum med Lenins döda kropp som kunde göras föremål för dyrkan i stället för den kristne guden. Det är tveksamt om den ortodoxa kyrkan härdades av de svåra förföljelserna under Stalins tid vid makten. Kyrkan kom emellertid till heders under det fosterländska kriget då kyrkan hjälpte till att upprätthålla stridsmoralen. Nu har många kyrkor återuppbyggts och den ortodoxa kyrkan börjar återta sin tidigare plats som statskyrka. Ateister och liberaler börjar bekymra sig om att kyrkan börjar visa totalitära anspråk på makten över själarna. Abortmotstånd och homofobi är nya yttringar av de nyreligiösa strömningar som gör sig gällande i Ryssland.

Av Yngve Karlsson 09 okt 2007 10:14