Medieharm utan rodnad oroar

För ett halvår sedan tog Linda Skugge ett tårfyllt farväl av sin blogg i Expressen. Elaka mejl och påhopp var främsta motivet till att sluta blogga och hon fick raskt stöd av andra i medierna. T.ex skrev Karin Rebas i DN om Hatet på nätet den 9 maj: "Bland journalister har "näthatet" länge varit ett känt fenomen. Att vara synlig i medierna är, i någon mån, att göra sig till allmän spottkopp..."

Alex Schulman är något mer nyanserad och självkritisk. Bloggen gjorde honom till någon han inte kände igen eller ville vara. Göran Rosenberg ironiserar i DN med rätta över Schulmans något skamsna försök att förklara sina elakheter med att bloggaren inte var på riktigt. Aftonbladet förnekar att den stoppade bloggen skulle ha något med påhoppet på kollegan i samma tidning att göra. Att man ställt redskapet till förfogande är emellertid att godkänna och vara delaktig. Uppmärksamheten har rimligen bidragit till framgångarna för tidningens nätupplaga.

Trots eller kanske snarare tack vare försöken att förklara framstår bristen på självinsikt som oroande.

När Jan Scherman får hjälp av hela mediaeliten, med PO i spetsen, att kritisera ett åklagarbeslut om beslagtagning av en dator som kan utgöra bevismaterial i ett allvarligt brottmål, är harmen och ilskan uppenbarligen äkta. Reaktionen är förståelig och sakfrågan viktig men döljer sig även andra känslor bakom hans agerande?

Vad som saknas i debatten om mediernas roll är hur medierna själva medverkat till att skapa det klimat som råder i det allmänna rummet. Med uppenbara influenser från anglosaxisk tradtion har mediernas alltmer hårdhänta och närgångna granskning lett till ett utbrett och berättigat misstroende mot vissa medier och dess företrädare. Jan Schermans, Linda Skugges och Alex Schulmans hastiga uppvaknanden efter att plötsligt själva ha fått byta roll från jagande till jagade har uppdagat de känslor hos dem själva som finns hos många i samhället som fått utstå mediers granskning. Med Internet och mejl har dessa äntligen hittat ett sätt att i vart fall få en liten hämnd för tidigare upplevda eller faktiska oförrätter.

Det finns inga ursäkter för anonyma otidigheter eller förhållanden som rättfärdigar ett ociviliserat uppförande från vare sig läsare eller företrädare för medier, oavsett om dessa sitter som bloggare, journalister eller ansvariga utgivare. Ett samhälle i harmoni måste bygga på en ömsesidig respekt mellan en viktig och fri media och dess konsumenter. Fiktion skall skiljas från verklighet och verkligheten skall återspeglas på ett korrekt och nyanserat sätt. Så länge medierna saknar självinsikt om sin roll i det nuvarande klimatet saknas emellertid förutsättningar för en generell och uthållig förbättring. Kanske kan en öppen debatt väcka en del frågor och möjligen stämma till eftertanke. För att komma dit krävs av en och annan att säga de förlösande orden: Vi gjorde fel, vi skall genomgå en självkritisk granskning och åstadkomma förbättringar.

Av Staffan Wogenius 02 okt 2007 19:55