Fakta och konspiration

I "Tennisspelarna" av Lars Gustafsson gör doktoranden Bill en oväntad upptäckt. Långt nere i det texanska universitetsbibliotekets gömmor hittar han en okänd kemists memoarer. Zygmunt I. Pietziewzskoczsky var god vän med August Strindbergs rival och dödsfiende Stanislaw Przybyszewski.

De två polackerna hade försökt söva Strindberg för att lägga beslag på hans alkemistiska hemligheter. De hade bott på samma hotell i Paris men våningen ovanpå och därifrån experimenterat med att spruta in olika gaser i den berömde författarens rum. Detta utspelade sig vid mitten av 1890-talet under Strindbergs Infernokris, och författaren hade alltså delvis haft rätt. Han hade varit nära att dö, men inte av uppsåt.

Bill presenterar sitt fynd för den texanske professorn, Lars Gustafssons alter ego. Professorn frågar den bildade harpspelarskan Doobie om råd vad han ska göra med fyndet. Som då menar att Strindbergs Infernokris är ett historiskt faktum sedan länge, och den som försöker rucka på det kommer att göra bort sig. Det är helt enkelt för många som gjort karriär på att tolka Infernokrisen, som lever på att undervisa om den. Det hela rinner ut i sanden och memoarerna kunde sedan inte återfinnas igen.

Fallet med detta nedsövningsförsök, som klart redovisas som fiktion men inte avviker särskilt från andra fantasifulla förklaringar till Infernokrisen, får mig att tänka på debatten kring Karl XII:s död. Med samma typ av vetenskapliga undersökningar blandade med myter och spekulationer gränsande till skönlitteraturen har diskussionen förts under århundraden. Och åtskillig prestige har satsats på lösningar på problemet. Redan etablerade författare hänvisar än idag till opreciserade "källfynd" och skapar nya myter för att sälja böcker. Prestige och myter som sedan varit i vägen för en nykter vetenskaplig lösning.

Debatten år 1937 präglades av skilda uppfattningar. I Borås Tidning kunde man läsa om doktor Gustaf Hultqvists förklaring. En ballistisk-medicinsk undersökning hade visat att den dödande kulan inte haft så stor hastighet som 300-400 m/s och inte kunde ha avlossats inom 25 meters avstånd med en normal musköt. Därför var ett skott från de egna leden uteslutet.

Läkaren Hans Key-Åberg menade däremot att kulan måste ha avlossats från de egna leden, eftersom en kula skjuten från fästningen inte ens kunnat gå igenom klädet i en karolinerrock. Översten Carl Bennedich som på ort och ställe studerat de geografiska förhållandena var övertygad om att kulan måste ha avlossats på högst 20 meters avstånd. Han hade kommit till resultatet att kulan kommit från ett räfflat handeldvapen, ett s.k. turkvapen, som användes av de värvade polska ryttarna.

Men en del har faktiskt hänt på senare tid. Vetenskapliga landvinningar har gjorts och utländsk expertis rådfrågats. De som verkligen studerat saken har mer eller mindre enats om att Karl XII föll för en norsk kula. Diskussionen rör i stället vilken typ av kula, varifrån den avlossades och med vilket vapen.

Källor:
Borås Tidning 1937-11-30
Borås Tidning 1937-12-01
Gustafsson, Lars 1977. Tennisspelarna. Stockholm.
Debatten om Karl XII:s död kan följas på www.karlxii.se.

Av Torbjörn Aronsson 26 sep 2007 21:29