På jakt efter Prinsen

När jag lämnade mitt trettonåriga förhållande bakom mig för sju år sedan möttes jag av en värld som för mig var fullständigt främmande och jag insåg efter ett tag att jag antagligen hade spenderat alldeles för mycket tid framför teven.

Vad var sant och vilka regler gällde? Vem hade svaren, och ännu viktigare, vem kunde jag lita på? Vem var hjälten och vem var skurken i min nya vardag? Det fanns inte längre några drakar och häxor att slåss mot och prinsarna hade ridit vilse eftersom de inte längre fyllde sina gamla välbekanta funktioner. Istället för trollpackor med magiska, rykande, neonfärgade drycker som ville förhäxa och trollbinda godhjärtade prinsessor, möttes jag glitter, glamour och bling-bling. Jag tappade för en stund all fokus på vad som var viktigt och jag tillät mig själv att sväva iväg mot ouppnåeliga mål och ideal. Men istället för drakar och demoner möttes jag av en ännu mäktigare fiende. Min nya fiende var min egen, och andras, rädsla för att älska och att bli älskad. Min nya skräck var tanken på att bli avvisad och förlöjligad. Min nya fasa var att inte passa in. Hotet kom inte längre utifrån, det kom från mitt inre.

I början funderade jag mycket över grundfrågeställningarna som dök upp i min nya singelvardag och jag ställde frågor som: "Varför ringer han inte?", "Vad menade han?" och "Är det något fel på mig?". Jag kom inte så långt med den typen av frågeställningar och efterhand började jag istället ifrågasätta det som vi kallar för fakta och sanningar.
Jag förstod så småningom att världen hade blivit ny och uppgraderad under tiden som jag tittade på teve. Som alltid när gammalt ska lämna plats till nytt uppstår turbulens. När poler byter plats, gränser suddas ut, rätt blir fel och information blir lögn är det lätt att börja tvivla på sig själv. Det var förvirrande tider och i hemlighet väntade jag nog fortfarande på räddningen. "När kommer prinsen?" undrade jag.

Det kom ingen Prins och i ren desperation började jag kompromissa med mig själv "om prinsarna är för upptagna kanske jag bör nöja mig med en vardagshjälte, eller en vanlig man, eller en groda, eller vem som helst". Kompromissande är fel taktik att tillgå när man vill skapa en trevlig och harmonisk vardag åt sig själv och efter ett par år av envisa försök med att ändra på den jag var och på mina behov, gav jag upp. Jag förstod att de flesta av oss inte hade någon som helst aning om vad det var vi väntade på. Vi famlade i blindo och vi gjorde ett misstag utan dess like när vi felbedömde situationen och utgick ifrån att en partner skulle kunna rädda oss. Jag begrep att det inte var fel på mig utan snarare på de frågor jag ställde och jag insåg att jag var allt annat än ensam i min jakt på prinsen och räddningen. Jag accepterade att jag antagligen aldrig skulle bli räddad av en anonym prins och jag beslöt mig istället för att försöka rädda mig själv.

För ett år sedan hade jag kommit en bra bit i mitt sökande efter svaren på mina nya frågor. Jag hade en ganska respektingivande hög med anteckningar skrivna på diverse papperslappar och ett par riktigt intressanta Word-dokument i min gamla laptop i mitt kök. Jag kände att det var dags att börja skriva på min andra bok, jag ville klargöra en gång för alla vad våra missuppfattningar kan ställa till med. Jag ville skriva en nutida saga om vår tids tilltufsade prinsar och prinsessor och om hur även 2000-talets prinsar lätt kan förvandlas till grodor och tvärtom.

Jag inbillade mig att efterhand som Word-dokumentet ökade i storlek och högarna med anteckningar bredde ut sig så skulle mina tankar lugna ner sig och idéerna skulle bli färre. Det blev precis tvärtom. Det var som om jag hade öppnat en kran och ord och meningar forsade genom mig i en sådan kolossal takt att jag knappt hann med mig själv. Vid några tillfällen var jag till och med tvungen att ringa upp min egen telefonsvarare och lämna meddelanden till mig själv eftersom jag inte hade tillgång till papper och penna just precis där och då. Jag skrev i mitt galleri på dagarna och jag skrev i mitt kök långt in på kvällarna. Jag kunde vakna mitt i natten med huvudet fullt med dialoger, insikter eller nya infallsvinklar och jag suckade djupt eftersom jag visste att det var lika bra att gå upp och skriva, det fanns ingen mening att kämpa emot, jag skulle ändå omöjligt kunna somna om innan jag hade formulerat mig med verkliga ord och meningar.

Jag förvandlades till mina karaktärer och jag visste precis hur de tänkte, vad de längtade efter och vad som plågade dem, jag kunde till och med känna deras känslor. Jag var Nessa och Nessa var jag. Jag var Lukas och Lukas var jag. När Nessa grät då grät jag också och när hon var lycklig, då var jag också lycklig.

När det var dags att illustrera boken inträffade exakt samma fenomen. Jag hade ett par skisser och ett par idéer som under en ganska kort tid förvandlades till ett trettiotal stämningsfulla och imponerande tavlor. Jag förlorade mig själv ännu en gång och jag lät mitt högre jag ta över. Jag lät Nessa och Lukas sakta visa sig för mig med hjälp av färgklickar på en palett, penslar, svampar och mina egna händer och jag häpnade över hur levande de plötsligt framstod.

Idag finns mina erfarenheter och funderingar paketerade i en förförisk och spännande förpackning, en färgsprakande och sammetslen bok.

"Var är Prinsen?" är min milstolpe, mitt Happy End, min vändpunkt, mitt vägskäl, mitt eget nya kapitel och min räddning. Min bok har varit min farkost som har tagit mig till platser som jag annars inte hade kunnat besöka. Den har varit min bästa vän och min tröst, men också min största frustration och plåga. Livet, universum och allting är paradoxalt och samtidigt som jag nu gläds åt att låta min bok bege sig ut i världen, sörjer jag det faktum att processen är över.

Det kommer att komma nya böcker och nya skapande perioder men det kommer bara att finnas en "Var är Prinsen?". Samtidigt som jag accepterar förändringarna som kommer med ett avslut förstår jag att resan inte är över, inte på långa vägar. Min bok kommer fortfarande att fungera som en farkost, den kommer att öppna dörrar och skapa nya kreativa processer och det bästa av allt, den kommer att inte längre bara vara min, den kommer att vara tillgänglig för alla de som vill resa till de platser som jag hade glädjen att få besöka.

Av Jenni Berndtson 23 sep 2007 00:03