Björn Ranelid skriver brev till George W Bush

I Sveriges kanske mest kontroversielle författares tjugofjärde bok sedan debuten 1983 ställs världens mäktigaste man mot väggen i ett tvåhundraåttiosex sidor långt brev. Brevet innefattar vittnesmål från personer hämtade direkt ur verkligheten, med namn och öden skrivna i blod. Ranelid bygger sin stridsskrift på egna och andras erfarenheter samt på klinisk fakta från svenskt 1500-tal fram till amerikanarnas intrång i Irak. Med lätthet kränger han mellan ämnen och årtal och lyckas få alla dessa skärvor att ingå i en förbluffande stark helhet.

Öppet brev till George W Bush är en urladdning av sällan skådat slag, som om författarens tidigare böcker bara varit en försmak, en stegring mot det här crescendot. Han kallar själv boken för sin sista rapport från krigen på jorden. Temat är synnerligen ranelidskt – kärlek ställs mot rädsla, moral mot hyckleri, mod mot feghet.

Bakom varje civilt offer i krig, bakom varje gärningsman dömd till döden står en unik människa. Från Kivik i Skåne till Washington och Bagdad är steget inte långt, men Ranelid tror inte för ett ögonblick att Bush kommer att läsa den här boken. Vad är det då han vill? Man kan göra det enkelt för sig och svara: Ha till stånd en grundläggande förändring i människors handlande. Den desperata förhoppningen att fiender ska mötas utan vapen, med värdighet, är naiv i en cynisk värld, men utan denna naivitet är vi inget.

Mycket handlar om USA:s kränkning av Vietnam och Irak, men det finns mer om man skrapar bort napalmen, krigsförbrytelserna och hämndaktionerna. Och allra viktigast är det enkla och uppenbara:

”Alla fäder och mödrar i världen borde vägra att släppa iväg sina söner till kriget.”

”Barnen som lever på Iraks breddgrader borde plocka oliver, apelsiner, vindruvor och meloner och inte tomhylsor efter amerikanska patroner.”

”Sedan den 20 augusti år 1945 har det rått fred på jorden i sammanlagt tolv dagar.”

”Min pappa skulle aldrig ha tyckt om att kvinnan bar slöja eller att hon underordnade sig mannen på minsta sätt.”

”Det är mycket vackert och oerhört värdefullt att världens mäktigaste människa inte bestämmer över en enda bokstav i mitt liv.”

”Vad vill du, George W Bush?”

Ranelid redogör utan förmildrande omständigheter om profeten Muhammeds liv och den dubbelmoral som finns, inte minst när det gäller sexualiteten, inom islam och andra stora religioner. Däremot är Ranelid inte lika övertygande när han något ensidigt framhåller Jesus Kristus som förebild. Men jag tror mig förstå hans intentioner; att visa en annan och mjukare sida av kristendomen än den som president Bush har gjort till sin.

Ibland lägger Ranelids höga moral krokben på sig själv och blir fördömande. Det beror på att han talar ur hjärtat som en man av kött och blod. Här skvalar inget tillrättalagt, inget som gått genom kvarnen och kommit ut som politiskt korrekt.

Ranelid står upp i stormen och ryter och smeker och demaskerar alla våra ansikten. En sådan komplexitet får aldrig styckas till småbitar lämpliga att passa in i morgonnyheternas tevesändningar eller som notis i någon halvtaskig gratistidning.

Detta är Ranelids styrka och den här bokens flagga, det ljuder i åsiktsland, men det som återstår efter läsningen är en innerlig önskan om försoning. Ett brev skrivet med frenesi och nerv, närvaron är i det närmaste total. Naket, självutlämnande, riskfyllt, ömsint.

Titel: Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet
Författare: Björn Ranelid
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivning: 21 september 2007

Av Stefan Whilde 21 sep 2007 11:19