Yttrandefrihet, diskriminering och kommunikation

Nu är yttrandefriheten på tapeten igen. Man måste få säga eller visa vad man vill, annars är man inte yttrandefri! Vad eller hur spelar mindre roll, vilket får stöd ända högst upp i politiken. Den här gången är det Reinfeldt som yttrat sig om ämnet, tvingad men otydligt mumlande i skäggstubben. Förra gången var det Leijonborg, vars partiledarröst just nu tystnat, exakt i rättan tid! Angående Muhammedbilderna för 2 år sedan framhöll han att det absolut viktigaste var just detta ATT man yttrar sig, oavsett hur. Och att man t.ex. visar dem som inte har samma frihet, att VI har det. Men de blev ju mest förbannade och sårade över provokationen, eller kanske frustrerade över sin aktualiserade ofrihet! Och att sedan be om ursäkt när det gick snett var inte alls aktuellt, enligt Leijonborg. Ordet "ursäkta" skulle man absolut inte säga, detta ord ingick inte i, alternativt skulle kunna undergräva yttrandefriheten om det nämndes!

En mycket liten grupp aktörer har vid några tillfällen av någon anledning oprovocerat gått in för att reta kanske en miljard människor. Var syftet verkligen att skapa kommunikation genom provokation, i ett känsligt läge? Skulle yttrandefriheten därmed spridas, eller det internationella läget vinna på detta, eller räknade några kallt med skandal och förlust?
En tidning har i princip rätt att publicera vad den vill, även om det finns vissa gränser om t.ex. enskilda personer. Men annars? Ingen förbjuder en svensk eller tidigare en dansk tidning i övrigt, ingen möjlig rättsprocess nämndes förra gången från västerländskt håll om några elaka profetbilder. Och det går inte att sudda i media heller, som på sourze, eventuellt.

MEN: Man måste naturligtvis även ha rätt att kritisera eller protestera MOT att något publiceras, som oprovocerat sårande text eller bilder, sådant som hotar internationell anständighet om sådan finns kvar eller säkerhet. Om motprotester kan förkastas med hänvisning till yttrandefriheten ligger vi verkligen illa till! Och utan protester eller kritik, heller ingen debatt, vilken är en väsentlig del av yttrandefriheten. För övrigt kan denna aldrig bli ett obligatorium. Ingen MÅSTE säga till sin granne, att han tycker dennes fru är ful eller grannen själv en tönt. Det finns inget tvång att vara ärligt elak. Eller att vara rent dum, "för sanningens skull". Och vill man kommunicera, särskilt i ett känsligt läge, då kan elakhet eller dumhet vara en dålig öppning. Det kan bli konsekvenser som bekant! Lokalt eller globalt.

I yttrandefriheten borde ingå, att man på ett någorlunda öppet sätt vågar och har rätt säga till om något är/känns fel. Och detta är faktiskt det stora problemet i demokratins Sverige! Att folk inte vågar eller ens får ta upp problem! Grupptrycket som finns överallt! Kanske på sossarnas kansli, eller moderaternas, på privata och offentliga jobb, t.ex. på Karolinska bland anställda läkare som det har framkommit. Föräldrars bristande insyn/makt gentemot skolan, inkl de fristående. Hur myndigheterna ofta behandlar folk som klagar eller anmäler mot hierarkin. "Anmälan föranleder inga åtgärder."
Också då tidningarna själva, t.ex. mediadebatten i "yttrandefrihetens högborg" som de själva verkar anse. Men ärligt talat, silar inte våra media rätt ofta mygg och sväljer kameler? Alltså inte arabiska eller muslimska, utan svenska PK-sådana, Puckelryggiga Kameler!

Sansad kritik mot religion och mot andra "heligheter", även om invandring, könspolitik osv., är naturligtvis nödvändig för demokratin och för framtiden. Även om kritiken är "felaktig". Då ger den ju dessutom tillfälle till motdebatt! Men hur är det med detta, i media? Sedan finns det förstås, borde finnas, gränser för hur och vad som kan framföras offentligt. Som propaganda för fascism, våld, uppenbar kriminalitet. Och som oprovocerade förolämpningar mot etnicitet, religion OCH kön!

Det finns en strategisk metod som används i alla möjliga sammanhang sedan urminnes tider, även bland djuren. "Är det värt risken?" Riskbedömning. Numera vid trafikplanering, om industriers miljöpåverkan osv. Även i politik på något vis, även om den i detta sammanhang ofta använts förvånansvärt oproffsigt.

Det finns dock åtminstone två aktörer som nästan inte alls tycks bry sig om riskbedömning. Religioner och media! Ingenting får visst hindra dem från att säga SANNINGEN, den ändå relativa, oavsett konsekvenserna! Därvidlag är de båda väldigt lika: De är båda sanningens BUDBÄRARE, och själva förmedlingen är det allra heligaste! Ja de har ju verkligen stor egennytta av yttrandefriheten! Att religioner ställer till det för individer, folkgrupper och stater, det vet vi. Och om media medverkar till att familjer splittras eller folk tar livet av sig eller det blir internationella förvecklingar så får detta enligt vissa inte heller hindra medias "sanning"! Hur tokig eller konstruerad denna "sanning" än kan vara.

Hade verkligen yttrandefriheten varit hotad om en tidning hade avstått från att visa bilder? Men nu ÄR det ju inte förbjudet att vara dum heller, fastän man faktiskt får finna sig att andra påpekar det. Det är inte heller förbjudet att lämna ytterdörren olåst, eller att ge sig in i aparta sexuella aktiviteter. Men man får de facto ta de eventuella praktiska konsekvenserna, försäkringsbolaget eller domstolen vill kanske inte reparera den skada som redan är skedd!

En del anser att även offentlig konst måste ha full yttrandefrihet. Nu var ju Hitler också "konstnär", men det var ingen konst för honom att bränna upp böcker eller tavlor! Eller så var det just det. Han såg det förmodligen som en konstnärlig gärning att fördärva "degenererad" "Entartete Kunst". Så vem bedömer vad som är konst, eller vem som i den egenskapen har särkskilda rättigheter? Hitler angav kanske riktningen "långt före sin tid"? Långt innan dagens rockmusiker som slår sönder sina gitarrer! Eller huliganer som slår sönder fotbollsmatcher! Eller långt före vissa religionskritiker som idag i onödan och helt utanför sansad kritik vill slå sönder religiös och mellanstatlig tolerans och samverkan!

Religionen bör förstås inte få "stå över yttrandefriheten". Men det måste också få finnas rätt till viss integritet, "religiösa patent", eller kanske som i upprättshovlagen? Och å andra sidan bör man inte onödigtvis trampa på andra folks känslor, utan i stället vara ett föredöme inför deras allra heligaste, liksom vi bör kräva av dem att respektera vårt heligaste. Och yttrandefrihet utan ansvar kan knappast vara vårt heligaste. Å tredje sidan får man ändå hoppas att alla religioner i framtiden jämställs med demokratisk politik, genom internationella överenskommelser om regler. Religiösa dogmer måste ner på jorden, inklusive de kristna. De får inte förhindra utvecklingen i en som vi vet ytterst sårbar global värld, med allas likas värde, och allas utsatthet! Men så resonerar inte stora grupper av religiösa idag inte heller hos oss.

Det är således inte bara inom islam som religionen tillåts stå över politiken i ett otal sammanhang! Inte minst i USA. Ingen blir president som inte åtminstone låtsas tro på Gud, som inte ansluter sig till allsköns kristna värderingar osv. Just nu vill vissa i USA sätta stopp för Darwin. Kring judendomen förekommer definitivt ett antal tabun och juridiska förbud som även vi i väst har att finna oss i. Likadant med de katolska länderna. Religionen är ofta den kulturella överbyggnaden, och den politiska. Och de muslimska ländernas folk, som just nu åtminstone i vissa avseenden ligger efter oss i sin egen religiösa medeltid, de är splittrade, förtryckta, fattiga och ofta sämre informerade än vi är. Vi har kunskapens makt OCH därmed dess större ansvar.

Vi kan ju också titta på oss själva, vår egen religiösa och profana historia. Fram till 1864 förordades dödsstraff i Sverige för hädelse. En mildare lag mot hädelse fanns kvar till 1948. Det är inte så länge sedan som diktaturerna föll i Syd- och Östeuropa. För knappt en mansålder sedan var vår "västerländska upplysta liberala demokrati" helt på fallrepet. Ett faktum som påverkar inte minst Mellersta Östern än idag!

På 1700-talet avrättades i Sverige kvinnliga häxor, likaså ungefär lika många män för tidelag. För att andra människor hade sagt "sanningen", i de fallen fanns stor tolerans gentemot "yttrandefriheten" dvs. hade skvallrat, fantiserat eller ljugit.

Det tydligaste exemplet på hur illa media själva missbrukar yttrandefriheten och hindrar öppenheten är den s.k. "jämställdhetsdebatten", vars maxim verkar vara: "Kvinnor har problem, och männen är problemet." Eller "vi måste vara snälla mot kvinnor". Under tre decennier har kvinnor samt feminister av båda könen fått framlägga sina ibland inte alltid triviala, överdrivna eller felaktiga "fakta". Vanliga män har i det stora hela varit helt utestängda från debatten, i viss mån passiva. På senare år har några kritiska kända manliga akademiker och några journalister, inte minst kvinnliga, varit de enda som haft invändningar. Någon forskning om enögdheten i denna könsdebatt har inte heller uppenbarat sig, skulle varit intressant att se. Kanske har det inte funnits anslag, eller att debattämnets snedvinkling varit alltför pinsamt uppenbar? Och på det kvinnodominerade journalistförbundet med idel kvinnliga chefer har Jämos fina jämställdhetsregler fuskats bort i åratal, till nackdel för manliga journalister!

På SVT har man efter de senaste riksdagsvalen förklarat kvinnodominans procentuell övervikt hos vissa riksdagspartier som ”mest jämställt”. ”Falsk matematik”, eller falsk jämställdhet således. Granskningsnämnden har vägrat ta upp anmälan mot dylika lögner, vilka ändå berör våra allra viktigaste demokratiska angelägenheter i ett statskontrollerat SVT. Tittarombudsmannen Elfsberg verkar sova på sin nya tjänst även efter påstötningar om enögda feministprogram under täckmantel av ”jämställdhet”, som TV-serien ”Jobba jämt”.

”Public Service” har åtminstone fram till ”Könskriget” i detta avseende i huvudsak bestått av feministpropaganda. Och i rikspressen anses grova och sårande könsinvektiv mot enbart män som helt OK, medan begreppet ”kvinnosyn” effektivt lagt tabustämpeln även på vanlig kritik mot kvinnor. Även i dessa fall gäller således yttrandefrihet utan ansvar i frågor som rör kön. ”Sexism” i reklam är ju i princip inte tillåten. Men på ERK råder samma inställning som hos Granskningsnämnden. Det ena könet gynnas eller skyddas, det andra inte.

”Yttrandefriheten.” Finns den ens på sourze? Nej även där finns förstås principiella begränsningar. En eventuellt närvarande moderator kan ingripa, själv eller efter anmälan. Detta är således en faktisk och uppenbar inskränkning i yttrandefriheten! Fast hur är det med tillämpningen? Dumma kommentarer helt utanför ämnet med syftet att förolämpa verkar vara legio. Personangrepp samt idiot- och fårskalleförklaringar slinker ständigt igenom!

Rondellhundar? Det roligast som kanske någonsin hänt i svensk offentlig konst! Ett medborgarnas yttrandefria återtagande av det offentliga rummet. Dessutom, som hundvän/ägare vill jag definitivt inte att dessa konstjyckar missbrukas genom att förvanskas till att likna någon som helst person. I syfte att förolämpa vem det än vara månde, hund människa eller profet!
Yttrandefrihet under ansvar förbjuder aldrig en ursäkt!
Detta var mina ödmjuka åsikter. Jag kunde inte hålla tyst, i denna och andra friheters namn!

Av Joakim Steneberg 10 sep 2007 11:44