Vildvuxen

Oönskade påringningar har en förmåga att vässa sina spetsar i hörselgången.
Jag kontrollerar nummerdisplayen för femtioelfte gången och väcker magkatarren. Nu känner jag mig som en räv, uppstressad av långbenta jakthundar och deras outtröttliga gläfs.
Klappjakten inledd, utgången förutbestämd.
Bara en glöggröd strimma mellan träden; så är jag och flykten.

Om man vet att det väntar obehag i andra luränden när man lyfter den, så lyfter man den inte. Det borde ringaren kunna räkna ut.
Men den här ringaren räknar visst aldrig ut det. Den mogna instinkten att lämna i fred; att ge privatlivet luftrum och förtroende, den utvecklas inte hos vissa mödrar. Hos dem växte devisen "Leva och låta leva" upp till en mera krävande innebörd - "överleva och låta genomleva".

Min mor blir bara ängsligare med åren.
Som tonåring trodde jag fullt och fast på, att framtiden skulle bevattna mina slokande, inre trädgårdar. Jag dagdrömde om att få en vuxens integritet och respekt. Bli omskodd. Då skulle mors fingrar sakta lossna från den trånga fölgrimman och ge mig fri.

Galopp, galopp, trodde jag.
Nu tror jag sällan.
Hur gammal jag än blir, så kommer hon ha längtat 20 år längre än jag. För henne blir jag aldrig vuxen, bara mera vildvuxen.

Hon skakar av förlorad kontroll. Skenande panik, fradga och rullande ögonvitor.
En gång spiltad, alltid spiltad.
Det finns en grimma som leder och en som växer fast.
Stångbetsel.
Och tyglar.

Hon frilägger en hjärtmuskel i kramp.
Tårar rullar in över golvet.

- Vaa-aar-ärrr-duuu, rungar signalerna.
Hon som är rädd för rädslan, hon ringer igen.

Av Isabella Mendrix 10 sep 2007 09:51