Idol 2007 - Har Bono bytt yrke?

Jag har inga problem med Bono. Tidigare har jag provocerat fram rejäla uppläxningar genom att lite lagom avslappnat säga att han inte kan sjunga - tro mig, U2-fanatikerna blir fullkomligt vansinniga. Men såna påhittade åsikter från min sida lämnar endast munnen på grund av uttråkning, och egentligen tycker jag alltså ganska bra om Bono och i direkt följd också U2. Bono är väl medveten om situationen i Darfur, i alla fall väljer de flesta tidningsmagasin att porträttera honom som snäppet under en regelrätt frälsare och det blir lite tragikomiskt när det börjar andas Michael Jackson under hans läskiga konsertögonblick med hundratals barn strömmandes ut på scen. Artister som vill framställa sig som räddare i nöden vinner oftast inte några sympatier hos allmänheten, folk har börjat förstå innebörden av public relations och vägrar bli förda bakom ljuset.

Därför blir jag fruktansvärt irriterad när jag upptäcker den vita texten på floristtöntens svarta tshirt, "DARFUR". Bara "DARFUR". Och så står han där, rakt upp och ner, med sitt otvättade skägg, under sin jävla korkek och luktar på blommorna medan han hasplar ur sig nån svindålig låtversion jag glömde två sekunder senare. Usch vilken sopa, och tacka juryn för att han fick hälsa hem omgående.

Fröken Jenny Pettersson var bättre, blondinen som körde "Highway to hell". Svengelska så det stod härliga till, men som tur är går det att träna bort omgående. Med stängda ögon och öppet sinne kunde man höra lite Stevie Wonder i mörka Jenenehs halvdana framträdande, och hos ännu mörkare Cecilia Dumbuya fann jag ro och lugn efter en hektisk dag. Mjuk stämma och vacker hy, trots att dom försökte skrämmas förstod jag att hon var för bra för att neka.

Utöver dessa tre var det helt fantastiskt skralt med talanger, och i vanlig ordning skummas de få bra sångarna/sångerskorna bara igenom, medan större delen av programtiden skänks åt kändiskåta alternativt bara jättedåliga wannabes. Nej, upplägget ger inte direkt mersmak, men Gynnings skönhet och humor är alltid något att falla tillbaka på.

Kvällens roligaste diss stod Swartling för:
- Du låter som en kvävd böneutropare.

En enda sökande gav mig hopp för framtiden. Efter bara en versrad rös jag, inte den vanliga rysningen, längs armarna, ryggraden och vidare upp i nacken, utan en riktig, passionerad rysning, helhjärtad, längs med halsen och ner i magen blev det varmt som utav tequilashots när den namnlöse mörkhåriga ställde sig med händerna i fickorna och framförde "Isnt she lovely" med en sån självklarhet att mina medtittande fick utstå vissa glädjetjut. Åh, så bra han var, den namnlöse killen, den enda stjärnan i ännu ett talangfattigt avsnitt.

Av Cim Efraimsson 06 sep 2007 00:02