Pappa glömmer!

"Lyssna min son, jag säger detta trots att du sover. En liten knuten hand under din kind och dina blonda lockar fuktigt vilar mot din panna. Jag har smygit in i ditt rum ensam. För bara några minuter sedan, då jag satt och läste tidningen i vardagsrummet, svepte en våg av ånger över mig. Tyngd av skuld kom jag till din sänggavel. Detta var de saker som slog mig: Jag blev arg på dig imorse när du klädde dig då du bara smetade en fuktig handduk över ansiktet istället för att tvätta dig ordentligt, jag skällde för att du inte putsat dina skor, jag ropade argt när du slängde några av dina saker på golvet. Vid frukostbordet fann jag mer att klaga på: du spillde, du gluffsade i dig maten, du hade armbågarna på bordet och du tog alldeles för mycket smör på din rostade macka.

När du stack iväg för att leka och jag gick mot tåget vände du dig om och ropade "Hej då pappa!" varvid jag svarade "Sträck på axlarna, pojk!".

Sedan började det återigen på eftermiddagen. När jag kom från tåget såg jag hur du satt på knäna och spelade kula. Jag såg att du hade fått hål på dina kläder och du fick omedelbart marschera framför mig hem, trots att det var förnedrande inför dina vänner. Kläder är minsann inte billiga och om du handlade dem själv skulle du veta det.

Tänk att detta är din pappa. Kommer du ihåg sedan när du smög in i vardagsrummet och jag satt och läste tidningen? Du tittade över kanten på den och när jag, irriterad över avbrottet frågade vad det var, hade du dragit dig tillbaka till dörren av osäkerhet. "Vad vill du?", ropade jag irriterat. Du tog ett språng och slängde dig om min hals, gav mig en godnattpuss och dina små armar gav mig en kram som inte ens försakelse kunde motstå. Sedan hörde jag dina små fötter springa upp för trappan.

Just då, min son, när tidningen gled ur händerna på mig och en skrämmande illamående skräck kom över mig, tänkte jag, "Vad har vanan gjort med mig?" Vanan att hitta fel, att ge reprimander, detta var mitt sett att belöna dig för att vara det du just är, en pojke. Det var inte så att jag inte älskade dig, men jag förväntade mig för mycket av ett barn, jag mätte dig med min egen måttstock, som vuxen.

Och ändå fanns det så mycket som var fint och bra med din karaktär, ditt lilla hjärta, lika mäktigt som en solnedgång över ängarna. All denna prakt visades i ditt sätt att helt spontant springa fram och ge mig en godnattpuss och kram. Ingenting annat har betydelse just nu förrutom att jag här sitter på knä vid din sängkant i skam.

Jag vet att detta är en blek gottgörelse, men jag vet också att du inte skulle förstå detta under dina vakna timmar. Imorgon ska jag vara en riktig pappa, jag ska vara din kompis, lida när du lider, skratta när du skrattar, jag kommer att bita mig i tungan hellre än att vräka ur mig otålmodiga saker, jag kommer att upprepa likt ett mantra "Han är bara en pojke, en liten pojke".

Jag har tyvärr visualiserat dig som en man. När jag nu ser dig lite skrynklig och matt i din säng, ser jag att du fortfarande är ett barn. Igår var du i din mors famn. Jag har begärt för mycket, alldeles för mycket."

Denna text är skriven på engelska av W. Livingston Larned
och jag har översatt den efter bästa förmåga, Angus Liddell.

Visst är den njutbar!

Av Angus Liddell 04 sep 2007 09:36