För guds skull!

Våld mot och förtryck av civila genom lag och förordning är en utbredd dissonans som ljuder i stora delar av världen sedan mer än två tusen år tillbaka. Övertrampen och kränkningarna tar sig olika uttryck i olika tider och kulturer, men har agendan gemensam och intakt – att kuva massan genom att angripa individen.

Under sommaren 2007 har Amnesty gått ut hårt och kritiserat Iran som sedan den islamiska revolutionen 1978-79 styrs enligt urgamla religiösa fundament. Amnesty vänder sig mot att minderåriga iranier sitter fängslade i väntan på avrättning. Flertalet av dessa är dömda för att ha brutit mot lagen om sedlighet. Lagen förbjuder "lösaktiga handlingar" och "provocerande klädsel", utomäktenskapliga förbindelser samt minsta antydan till bi- eller homosexuell "aktivitet".

Skräcken för kvinnans sexualitet och för "avvikande beteenden" är ingen isolerad islamisk företeelse. Samma panik finns djupt nedärvd i kristendomen, inte minst inom katolicismen, och judendomen och det stannar förstås inte där. Man behöver bara resa till Köpenhamn och Museum Erotica för att läsa om Adolf Hitlers störda självbild som innefattade en minst sagt komplex och grotesk syn på kvinnlig lust.

Det där med fri sex har varit och är ett spöke för alla stora religioner. Vi svenskar hade det inte särskilt lätt när det begav sig förr i tiden.

Före lagändringen år 1653 räknades en relation mellan en gift och en ogift som brott i Sverige och rubricerades "enkelt hor". Tingsrätten dömde i nästan alla fall till dödsstraff, men hovrätten omvandlade straffet till böter. Böterna var alltid för höga för de åtalade, vilket gjorde att kvinnan dömdes till spöstraff och mannen till gatlopp. Dessutom måste båda två skämmas i kyrkan. De fick sitta på plikt- eller horpallen inför hela församlingen. Pliktstraffet, som var religiöst och skulle manifestera vikten av ett syndfritt leverne, ändrades 1741 till en mer avskild skamupplevelse inne i sakristian, men avskaffades inte förrän 1855. Nio år senare skrevs lagarna om och det var inte längre brottsligt att inleda utomäktenskapliga förbindelser, annat än möjligtvis i Guds ögon.

"Dubbelt hor", en utomäktenskaplig relation mellan två gifta, straffades konsekvent med döden ända in på 1700-talet.

Man kanske också ska komma ihåg att det fanns oroväckande många svenska legitimerade läkare som in på 1900-talet var övertygande om att onani var en sjukdom. Dessutom var homosexualitet förbjuden enligt svensk lag fram till 1944 och kunde bestraffas med upp till två års kroppsarbete. Socialstyrelsen klassade homosexualitet som sjukdom fram till 1979.

Idag är det inte gud och guds hantlangare som straffar svenska syndare, däremot lever det kristna arvet kvar från generation till generation och "moraliskt tveksamma" människor och handlingar döms istället utanför domstol; i grannskapet, inom familjen, på arbetsplatsen etcetera.

I Iran stenas kvinnor som inte följer lagen om trohet. Om det var tufft på shah Mohammad Reza Pahlavis tids, så är det hundra resor värre idag. Före islamiska revolutionen var yttrandefriheten visserligen starkt begränsad, men rörelsefriheten fanns ändå. Slöjan var förbjuden den förbjöds under den vita revolutionen och kvinnor arbetade öppet inom media och rättsväsende. Vin och andra rusdrycker var tillåtna för den som ville nyttja och synen på "lösaktighet" var inte lika sträng som idag.

Den islamiska revolutionen påminner en hel del om det maktövertagande som skedde i Persien på 1350-talet, mitt under poeten Hafez levnadstid. Striden stod då mellan rivalerna Abu Ishaq, som drack vin till frukost och lovsjöng mångkulturen, och renlevnadsmannen Mubariz al-din Muzaffar. När Mubariz al-din vann striden halshöggs Abu Ishaq. Förbudslistan naglades fast på landets port. Det var samma inskränkningar som Khomeini sexhundra år senare befäste makten med.

Mubariz al-din skulle komma att fängslas av sin egen son Jalal al-din Shuja. Shuja styrde sedan Persien i en friare anda. Han öppnade vinstugorna och sanktionerade export av druvor. Avkastningen tillföll folket. Även om Shuja var avundsjuk på Hafez berömmelse ställde han sig på poetens sida och blev dennes beskyddare.

Hafez i sin tur lever vidare som det persiska folkets hjälte, inte minst i staden Shiraz där han föddes och dog. Studerar man hans lyrik ser man snart vilken rebell han var, en njutare och romantiker som med risk för liv och lem vägrade vika ner sig inför den fobiska och kontrollkrävande överheten.

Av Stefan Whilde 04 sep 2007 20:17