Livstid av Liza Marklund inte så spännande

Livstid - Liza Marklund, Piratförlaget, 2007

Romanen "Livstid" är fortsättningen på "Nobels Testamente" och handlar som vanligt om hjältinnan Annika Bengtzon, kvällstidningsreporter som det går upp och ner för, i livet. Precis som för oss vanliga dödliga. Vi möter Annika/Liza på omslaget till boken, i sexig pose på Kronobergshäktet. Sveriges enda fönade, stylade "fånge"...

Jag har mött Liza här i Stockholm, dit vi bägge begett oss efter att ha växt upp i arbetslöshetens och kalhyggenas Norrland, där det finns få möjligheter för kvinnor att förverkliga stora drömmar. Liza har varit min chef på Metro en kort stund, krävt vad en chef ska kräva av sina medarbetare. Men hon har inte varit bra i rollen som anställd eller chef, varken på Arbetaren eller TV. Hon passar bäst i rollen som sin egen och har förstått det intuitivt. Hennes make Micke Aspeborg, som kompisar till mig jobbat med, är idag privatsekreterare och telefonpassningsservice till sin framgångsrika fru. Det långa mörka håret hon kastade med jämt, är blonderat. Hon tränar på gym två gånger i veckan och säger i en intervju att; "Nu är jag starkare än en man". Vi som mött henne ler - "Typiskt Marklund att överdriva".

Scen ur livet - Tidningen Arbetarens redaktion på Sveavägen 98, flera trappor upp i ett muggigt hus. Fest. Alla ska trivas, gamla som nya medarbetare. Liza har börjat sälja, börjat bli framgångsrik, slutat hälsa, vrider instinktivt bort huvudet när någon från hennes gamla liv uppenbarar sig. Kaffe, vin, kakor, druvor, musik på låg volym, prat i skinnsofforna som är slitna. Viveca Heyman, författare, f d kulturredaktör på Arbetaren, skribent i Expressen, med en ung flickas vackra ögon och leende, ljus, vän, alltid på cykel till redaktionen är med. Jag har sett henne tidigare och beundrat hennes entusiasm vid så hög ålder. Ivrig upp för trapporna eller i hissen, in på redaktionen med manus, artiklar eller notiser. En ung själ i en späd kropp. Syndikalist sedan många decennier. Nu är hon bara en tunn person i ljusblå jacka som satt sig ner brevid Liza som kastar med håret och viftar med de manikyrerade naglarna.
Enligt manus skrattar vi alla lydigt.

Viveca sitter tyst och ögonen blir stilla ljusblågrå, när Marklund högljutt brer på om senaste festen "med Aschberg och Fylking!!!", om handväskan hon köpt, som kostar mer än Viveca och någon annan i rummet har råd med. Det här är någon tid innan Marklund köper en fastighet för ca 18 miljoner strax bakom Arbetarens redaktion och markerar ytterligare avstånd från sitt ursprung. När jag sneglar på Marklund, får jag ett vasst öga innan huvudet med det fönade långa håret snabbt vrids bort. Bort från mig.

Några månader tidigare hade hon glatt visat mig, iklädd en urtvättad brun collegetröja med Lule Fallskärsmsklubbs märke och slitna manchesterjeans, rummet på Arbetarens redaktion. "Titta Susanne, här satt jag i åtta månader och skrev". Förtjust, glad.

Jag får något salt i halsen. Reser mig tyst. Hälsar på Martin och Ulf B. Lämnar Viveca med drömmarna och tankarna intill Liza i soffan. En gammal. En mycket yngre. Går mot dörren. Öppnar. Stänger. Går nerför trapporna. Ut i den mörka, glittrande Stockholmsnatten, som har så mycket att tala om för oss. Det här är sista gången jag besöker Arbetarens redaktion. Det här är också sista gången jag ser Liza Marklund i levande livet. Nu är hon bara en figur på en bussreklamskylt för mig. Hon svischar förbi rondellen i Fittja. På väg bort.

Jag läser "Livstid" och tycker den är tråkig bitvis. Jag har alltid gillat Liza Marklunds sätt att skriva och ta sig an frågor som berör, oavsett hon skriver om våld mot kvinnor eller gör spännande porträtt av sin Annika Bengtzon, krimreporter på den stora kvällstidningen. Men nu känns det, efter "Nobels Testamente", som om Bengtzon laddat ur lite. Spänningen vill inte infinna sig.

Annikas privatliv är stökigt, hon har dömts tidigare för att haft ihjäl sin våldsamme pojkvän Sven. Detta till trots får hon jobba som krimreporter, men nu har hon - i "Nobels Testamente" lyckats få sin fina villa nedbränd till grunden och är misstänkt för mordbrand. Till och med vikarierna på tidningen mobbar henne och hennes status som mamma ifrågasätts av den tidigare maken Tomas, som gängat sig med en snipfitta från Östermalm. Mitt i hennes eget elände går en av Sveriges mest kända poliser och blir skjuten i sängen hemma. Hans fru misstänks för mordet och den lille sonen Alexander är spårlöst försvunnen.

Nu kan jag inte koncentrera mig på boken mer. Den är rörig, men med intressanta glimtar från den stora kvällstidningsredaktionen, där fackbråken avlöser chefsångesten och löpsedelshetsen. Fabriken är skildrad med skarpa ögon. Marklund är också rolig när hon låter Annika Bengtzon sno en porrig behå ur maken Tomas nya frus Sophias garderob och skära sönder den med kniv till tygpulver som yr.

"Livstid" presenteras som en roman om människans längtan efter det eviga; kärleken, makten, meningsfullheten - och barnen. Liza är en duktig författare, men hon borde kanske lägga tonvikten antingen på en ren thriller eller en relationsroman. Nu blir det barngråt och gnäll, relationstjafs och väninnebråk mellan vändorna med kriminella på Kumla och slagningar på nätet. Spänningen infinner sig inte den här gången. Jag tror Marklund skriver på en uppföljare till "Livstid". Får se vilka stigar Annika Bengtzon slagit in på i den. Jag har hört från förläggarkretsar att Marklund "jobbar häcken av sig". Tydligen är det så, att när man blivit för stor som författare, så tycks kraven från en själv öka hela tiden. Märkligt, för Marklund är mångmiljonär. Hon om någon borde ha råd att slå av på takten eller skriva mer om utsatta kvinnor i debattform.

Av Susanne Backman 30 aug 2007 21:24