Utbytesstudenteri i efterhand

Ett väldigt intressant folkslag, om det är den korrekta termen. Utbytesstudenteri kommer jag aldrig ha mycket för - påtvingade situationer klingar bara falskt hos mig. "Här, sitt, käften, lär" typ. Den andan har aldrig genererat kunskap i min hjärna. Men trots att jag hade en av mina vidrigaste veckor någonsin hos min italienare snuskigt portvin, åttarätters varje dag och kommunikationssvårigheter bortom alla kritik och trots att hennes vistelse hos mig var nästan lika hemsk, så - jag hatar mig själv för att jag yttrar dom här orden - lärde jag mig faktiskt någonting. Förutom dom mer banala sakerna, som att italienare hellre knarkar än super och kör som idioter, så kom den viktigaste insikten till mig vid en busshållsplats här i Sverige.

Jag satt med Robin, en klasskompis till mig, och bredvid oss våra två italienare, Numa och Emy. Vi köpte glass åt oss själva och dom uppe vid affären och väl nere vid busshållsplatsen sitter bägge utlänningarna fortfarande och slickar på sina glassar. Vi svenskar hade naturligtvis redan konsumerat, slickat uppåt, sparkat neråt och gått vidare med våra liv. Efter en kvart, tjugo minuter frågade jag översatt till svenska för enkelhetens skull:
- Men herregud, nu har ni suttit med glassen hur länge som helst. Varför tar det så lång tid?
Och så:
- Den är god. Vi vill njuta.

Naturligtvis. Det är en självklarhet. Ändå, just i det ögonblicket, blev dom för oss ännu mer skrattretande. Oförståeliga, konstiga. Men det är en självklarhet. Italienare vet inte hur man stressar, vilket vissa kan finna charmigt tills den dag man i ren desperation försöker hinna till ett samordningsmöte på Djurgården klockan 10.00.

Åsidolägg charmigheten och även det olidligt irriterande - Theyre on to something.
- Den är god. Jag vill njuta.

Så är det.

Av Cim Efraimsson 29 aug 2007 15:58