Tunnelbane- samariten och cynikern

Efter Midsommarkransen finns bara ståplatser kvar för de innerstadsbor som är för lata för att orka cykla eller gå till jobbet.

Som en liten passus tänkte jag ställa en fråga till er innerstadsbor som har nära till jobbet men ändå åker kommunalt - varför fan köper ni en lägenhet för 60 lax kvadraten när ni inte utnyttjar de fördelarna som ett centralt boende faktiskt har? Särskilt en vacker höstdag som denna.

Jag kollar på folket. De flestas ansikten är insjunkna, uttröttade. Någon försöker läsa en Metro, hålla sig vaken samt balansera en blaskig Pressbyrånkaffe utan att spilla, i hopp om att finmotoriken fungerar även tidig morgon. Någon annan sover. Ganska många sitter med ihåliga blickar och hörlurar i öronen. Det är endast den störiga dagisklassen som kliver på vid Telefonplan som bryter mönstret, som vanligt är småknattarna glada och livliga, till alla passagerares som glömt sina ipods hemma jag förtret.

Men så är det en man till förutom dagisklassen som tilldrar sig mitt intresse. En herre på kanske 30-35 år, med bakåtslickat hår, skjorta och mörkblå kavaj. Han klev på vid Västertorp om jag minns rätt, med en hund som sällskap. En snabb titt på hunden avslöjade att det var en ledarhund, det avslöjade selen. Någon dagisunge börjar nyfiket prata med farbrorn med hunden. Och mannen svarar. Vänligt och pedagogiskt och med ett leende på läpparna förklarar han vad hunden heter, att den är liten - blott fyra och en halv månad gammal - och småpratar med ungen.

Efteråt ler han belåtet. Vid Slussen ringer han till sitt jobb och meddelar lugnt att han råkat bli lite försenad. Några stationer senare börjar en nypåstigen dam prata med honom. De småpratar till Stadion då hon går av. Hon fortsätter att le belåtet. Hela hans uppsyn utstrålar belåtenhet med livet, hela han verkar bara ack så nöjd, ack så glad över att få leva, just här och just nu. Det finns inte ett spår av morgontröttheten, inte ett spår av Stockholmstrafikantens främsta åkatilljobbetkännetecken - ensamhet, tomhet, uppgivenhet och cynism - i hans ögon, istället sitter han där som en sorts Jesusfigur, med sin tillgivne följeslagare hunden.

Jag skulle verkligen vilja skriva att jag hatar sådana personer. Att jag hatar folk som ser så vidrigt nöjda ut med tillvaron trots att det är tidig morgon och trots att de är på väg till jobbet. Att jag föraktar människor som på detta sätt sticker ut från mängden, att jag inte tål att se individer som verkar ack så rofyllda istället för trötta och bittra. Men jag kan inte det. Jag kan bara inte hata dem.

Den ena anledningen till det är att jag faktiskt blir på bättre humör av att se sådant, att mitt lynne går från stormigt mordiskt till brisigt apatiskt av dessa unika människor. Den andra anledningen är att jag faktiskt inte känner något hat alls, jag känner bara djup avund och förundran.

För det borde vara omöjligt. Det borde vara omöjligt att anno 2007 sitta och le och vara så jävla nöjd och belåten och rofylld och glad när klockan är fucking kvart i nio på morgonen en vidrig jävla eftersemestern-onsdag. Det borde helt enkelt inte gå, men uppenbarligen så gör det ju det, uppenbarligen finns det vissa lyckliga anomalier som vandrar mitt bland oss.

Men sedan tar cynikern inom mig över.

Och jag tänker:

"Det är nog bara en fasad. Han spelar nog samma spel som alla vi andra. Innerst inne är han nog bittrare och mer missnöjd än de flesta av oss, det är bara en del av hans stil att leka morgonpigg samarit. Han tror sig säkert kunna tjäna på att projicera en sådan filantropisk bild. För inte kan det väl vara så att det faktiskt finns människor som är glada och nöjda med livet och alltet en onsdagmorgon på tunnelbanan?

Nej, det är bara en fasad.

Hah. Där avslöjade jag dig, din jävel. Du är lika vidrig som vi andra."

Men ändå kan jag inte släppa tanken på att det kanske inte var en fasad. På att det kanske var äkta. Äkta äkthet. Den tanken mal i mitt huvud.

För om det var på riktigt så har jag inte den blekaste aning om hur jag ska bli en sådan människa.

Av Andris Kangeris 29 aug 2007 13:18