Japan var en terroranarki

När jag ser på VM från Osaka och samtidigt läser Paul Johnsons bok Moderna tider slås jag av den oerhörda förändring som skett i Asien sedan mellankrigstiden 1918-39

Japan hade enligt Johnson 1868 32 miljoner invånare och 1940 hade den ökat till 73 miljoner. Från 1910-14 till i slutet av 1920-talet tredubblades risimporten. ”Denna måste betalas genom i första hand Japans stora textilexport, som redan kämpade mot skärpt konkurrens och höga tullar.” Enligt Hashimoto Kinoro fanns tre sätt att lösa situationen. 1 Utvandring 2Gå in på världsmarknaden. 3 Utvidgning av territoriet. Den första dörren stängdes av andra länders immigrationspolitik, den andra av tullbarriärer och uppsägandet av handelsfördrag. Han frågar:” Vad kan Japan göra när två av de tre dörrarna har stängts?” Sadao Arakis, en officerare, frågade:” Varför måste Japan med mer än 60 miljoner munnar att mätta nöja sig med 270 000 kvadratkilometer av vilka många var ofruktbara…Han framhöll också att Förenta Staterna förutom sina egna enorma landområden hade kolonier som omfattade mer än 1,8 miljoner kvadratkilometer.”

Japans lösning på problemet var en utvidgning av territoriet på Kinas bekostnad först genom att ockupera Manchuriet 1931 och sedan resten av Kina från 1937. Japans ledande bankman Hirozo Mori skrev:” Expansionen mot kontinenten är det japanska folkets öde, påbjudet av himlen, som varken världen eller vi japaner själva kan hindra eller förändra.”

Japans situation när det gäller flottstyrkor påverkades av det 1930 undertecknade flottavtalet i London som enligt Johnson innebar ”att den brittiska flottan blev svagare än den någonsin varit sedan 1600-talet./-/ Utrikesminister Henderson försvarade beslutet att skära ned landets kryssare till bara femtio stycken med motiveringen att Japan ” definitivt hade förbundet sig att lösa sina konflikter med fredliga medel.” Ironiskt nog var det flottavtalet som japanerna motvilligt undertecknat 1930, som slutligen fick dem att bryta med västerlandet och driva en egennyttig politik.” 1930 års Smoot-Hawleytullar hade förstört handeln med USA15 procent av deras export och det gjorde att Japan nu började att tillämpa djungelns lag.

I september 1931 gjorde japanska arméns överkommando en kupp när man ockuperade Manchuriet. Det japanska kabinettet ställde sig bakom kuppen och proklamerade den nya marionettstaten Manchukuo. Storbritannien kunde inget göra mer än att låta lord Lytton åt Nationernas Förbund sammanställa en mot Japan kritisk rapport. Det resulterade bara i att Japan 27 mars 1933 lämnade NF. I juni-juli skulle det hållas en världsekonomisk konferens. Den skulle kanske enligt Johnson” ha kunnat övertala de ” icke-ägande” makterna att det fanns ett alternativ till att slåss för sitt levebröd, men 3 juli sköt Roosevelt konferensen i sank… På 1920-talet hade världen styrts av penningens makt. På 1930-talet var det svärdet som härskade.” Den världsomspännande lågkonjunkturen gjorde att Japans främsta exportvara råsilke sjönk med 50 procent. Trots detta gav japanerna 1934 ut 937 miljoner yen av en budget på totalt 2112 yen på sin armé och flotta.

Johnson skriver vidare:” Dessutom var militären lika splittrad som de civila partierna. Flottan ville ha en ”söderstrategi” som innebar att Japan skulle expandera till att omfatta holländarnas, fransmännens och britternas kolonier och öar. Dessa hade rika naturtillgångar särskilt olja som japanerna själva saknade. Armén ville ge sig på asiatiska fastlandet. Men också här fanns en splittring mellan de ”norra” som ville bygga upp Manchuriet och slå till mot Sovjetunionen, och de ”södra”, som ville erövra de kinesiska städerna och avancera uppför Kinas enorma floddalar. Ingen av de militärer civila politiker som tog deras parti reflekterade över de yttersta konsekvenserna av sina planer. De var alla lysande taktiker men det fanns inte en enda strateg bland dem. Alla hade storslagna ideér om hur kriget skulle påbörjas. Men inte vid ett enda tillfälle mellan 1931 och timmen för nederlaget 1945 utarbetade någon japan, civil eller militär, en realistisk bild av hur kriget skulle sluta. Hur var detta möjligt? Om en japan blev känd för att påstå att ett nederlag var möjligt under vissa omständigheter, var det liktydigt med att han riskerade att mördas. När debatter förhindrades av rädsla för mord och förändringar i politiken genomfördes med hjälp av mord, blev det omöjligt att ägna sig åt de kallblodiga kalkyler som är realpolitikens väsen. Sanningen är att Japan allteftersom 1900-talet fortskred började styras, inte av ett verkligt regeringssystem utan av en terroranarki. 1935-36 utgjorde vattendelaren. Den 12 augusti 1935 hackades general Tetsuzan Nagata till döds av en radikal överste vid namn Saburo Aizava. Följden blev att fraktionsstriderna spred sig till de militära styrkorna.

Den 26 februari 1936 gjorde 1500 man ur Tokyogarnisonen ett kuppförsök som hade som mål att döda och ersätta kejsaren. Enligt Johnson tolkades kuppförsöket ”av många som nazistvänligt, men det är troligare att upphovsmännen i somliga fall omedvetet och andra fall medvetet tjänade sovjetpolitiken. Deras manifest fördömde det” stora antal personer vilkas huvudsakliga mål och syfte varit att samla ihop privata materiella förmögenheter utan hänsyn till det japanska folkets välfärd och välstånd.. ”Genro”, de högre politikerna, de militära kotterierna, plutokraterna, byråkraterna och de politiska partierna är alla förrädare, som fördärvar nationens väsen.” De unga officerare som deltog i upproret var mer än villiga att införa ett slags kommunism i Japan, en blandning av marxism och Kododen kejserliga vägen med en kommunistisk marionettkejsare. Sovjetagenten Richard Sorge, som arbetade inifrån den tyska ambasaden, var av den åsikten. Hans gissning, som han vidarebefordrade till Moskva, var att myteriet skulle gynna Sovjetunionens politik eftersom det skulle leda till att Japan släppte den ”nordtaktik” som gick ut på en konfrontation med Sovjetunionen längs Manchukuos gräns och i stället inrikta sig på att tränga in i Kina. Utvecklingen var dubbelt välkommen för Stalin. Ett regelrätt krig mellan Japan och Kina skulle inte bara utesluta alla attacker mot hans sårbara östra baser utan med stor sannolikhet tvinga Chiang och Kuomintang att sluta fred med de kinesiska kommunisterna och bilda en folkfront, vilket skulle påskynda Kinas inträde i sovjetblocket./-/ Det finns inga som helst bevis att Japan ville ha regelrätt krig mot Kina. Det verkliga förhållandet var snarast det motsatta. Japans politik gick ut på att framställa sig självt som Kinas medorientaliske ”beskyddare” och ”broder” och uppnå sina syften med hjälp av handel, diplomati, påtryckningar och propaganda. Den enda stormakt som var intresserad av ett krig mellan Kina och Japan var Sovjetunionen och den enda grupp i Kina som skulle gynnas var det kinesiska kommunistpartiet./-/

Den 5 juli 1937 undertecknade de kinesiska kommunisterna och Kuomintang ett samarbetsavtal. Två dagar senare natten till den 7 juli inträffade det första ”intermezzot” mellan Kuomintang och japanska styrkor vid Marco Polobron utanför Peking. Det var kineserna som avfyrade de första skotten. Det var den händelsen som växte till ett krig i full skala./-/ General Ho Ying-chin, Kinas krigsminister 1937, var hela sitt liv övertygad om att det var de radikala japanska militärerna som låg bakom det hela, samma grupp som året innan hade iscensatt myteriet i Tokyo. Men de japanska officerare som var närvarande vid bron trodde vid den här tiden att det var subversiva element i de kinesiska styrkorna som låg bakom våldsamheterna./-/

Utan tvivel var det Sovjetunionen som gynnades mest av kriget mellan Kina och Japan. Japanerna hade varit de sista att ge upp försöken att krossa bolsjevikregimen med våld. Situationen vid deras fronter mot Sovjetunionen fortfor att vara spänd, och mot slutet av 1930-talet förekom det flera allvarliga militära sammanstötningar: vid Amurfloden 1937, vid Changkufengsom låg 110 km från Vladivostock 1938, och i maj-juni 1939 vid gränsen mellan Manchuriet och Manchukuo. Den sistnämnda var en strid i stor skala med pansarstyrkor som förebådade andra världskrigets stora stridsvagnsslag. Hade inte japanerna också varit sysselsatta med kriget i Kina skulle de utan tvivel ha kunnat dra in Sovjetunionen i ett krig och drivit ut ryssarna från Fjärran Östern. Men som situationen var kunde japanerna inte avdela tillräckliga styrkor, och i en sammandrabbning 1939, som gjorde general Zjukov ryktbar, vann Sovjetunionen. Det var den japanska arméns första förlust i modern tid./-/

För Japan var kriget en moralisk, politisk och slutligen en militär och ekonomisk katastrof. Amerikanarna hade alltid varit Kinavänliga. ”Kinalobbyn” var redan en realitet. Roosevelt var häftigt antijapanskt inställd. I ett tal i Chicago den 5 oktober 1937 jämställde han japanerna med nazisterna och fascisterna och pekade på Japans moraliska isolering./-/ Redan i början av 1938 hade Japan en total krigsekonomi./-/ Det var omöjligt att köpa tandkräm, choklad, tuggummi och stekpannor. Allt som var gjort av järn” är sällsyntare än guld”

Den som vill veta mer om Japan kan läsa Paul Johnsons bok Moderna tider.

Av Yngve Karlsson 29 aug 2007 11:24