Krypskytten och steroiderna

Det har pågått i många år och det är alltid lika jävla otrevligt och irriterande. Kollegan kommer in på redaktionen, slänger handväskan på skrivbordet, tar sig en kopp automatkaffe och sveper med blicken över min kropp. Kvinnan är en liten, fet groda som lider av struma, astma och övervikt på grund av för flitigt umgänge med flaskan och gräddsåserna.
- Har du inte blivit lite väl stor? Hur var det nu, tränar du inte på ett sånt däringa gym eller vad det heter?
Hon blir aldrig ful i mun. Hon uttrycker sig rätt hyfsat för att vara 50 och jävligt obegåvad, en redaktionell kvarleva som skulle fått gå om inte redaktörerna avlöst varandra på löpande band och ingen har någon egentlig koll på hur dåligt damen levererar.
- Träffar du inte många såna däringa kriminella på dom däringa gymen? Du verkar vara en riktig tuffing, dig får man nog akta sig för? Så man inte blir slängd i väggen, hi hi hi...
Hon retirerar in på personaltoaletten.
Jaha, dags för ett lyckopiller igen.
Hennes man på en annan redaktion har länge slängt heta blickar på mina långa ben i kort kjol.
Det är där det sitter och svider.

Det var i början av 80-talet jag började styrketräna. Först över två år på ett tjejgym, där barn och killar endast fick vistas i receptionen, för att kvinnorna skulle få lite quality time. Det här konceptet var lyckat, vi var ett glatt tjejgäng som lärde varandra att man inte kunde bränna fett lokalt och andra saker som vi the hard way fick ta reda på. Vi gick ut och partade emellanåt. Jag fick bättre hållning, kunde visa mig i muskort kjol igen.
Det satte fart på redaktionens runkobert, som gav otrevliga förslag i tid och otid. Det satte fart på redaktionsskvallret, som tycktes gå ut på att jag förvandlats till en mordmaskin, kapabel att döda vid minsta morgonmöte. Trots att jag faktiskt skrev vettiga artiklar om kroppsbyggare och tävlande, där jag försökte fokusera på livsstilskonceptet; man mår bra av att röra på sig, så var skitsnacket på tidningarna ganska jobbigt.

Idag finns en flora byggartidningar, kampsporttidningar, hälsotidningar, en uppsjö aerobicstekniker, mängder av gym och friskvårdsinrättningar. Riktigt fint och rumsrent har det blivit sedan det uppdagats att vårt eget kungahus kronprinsessa, 30-åringen Victoria, har ihop med med en gymägare från folkliga Ockelbo. Att Daniel Westling, en snygg och hårt jobbande grabb som varit personlig tränare, fått skit från den inre kretsen kring Vickan, är något man inte förvånats över. "Bonnjäveln" är något av de mildare skällsorden som fällts om honom.
Plötsligt blir det lite fint att träna på gym och varenda kärring ska ha PT. Sturebadet är vuxendagis för diplomatkärringar och finanshjärnor som trängs vid maskinerna och betalar hutlöst för att "ja, jag får ju frukost och allting" som den gifte tvåbarnspappa till kapitalist jag känner uttrycker det. Att hans fruga ställer fram fil och flingor hemma har tydligen inte lika stor hipfaktor som att få inta morgonmålet bland andra rika killar.

Men, det finns klasskillnader bland brottare och fitnesslejon. Vissa sporter anses vara genomsyrade av dopade finnar som har medlemsskap i Hells Angels och ägnar fritiden åt att jävlas med sin yttervärld. Andra sporter anses vara trampolin för steroidpåtända thailändare som lever i hemliga nätverk som ska formligen ta över Sverige och införa grymma riter i vår nationella oskuld.

Riktig otur hade Tomislav Boduljak - smaka på namnet och känn blodet rinna till i munhålan - en 27-årig snygging från Älvsjö. Tomislav var på väg hem från krogen med en kompis en kväll när en kvinnlig polis gick fram och började prata träning, sådär som man kan göra ibland när man ser en lång, dårsnygg kille med muskler. Klockan var halv fyra på morgonen och Tomislav hade tagit sig en liten korv i kiosken, när kvinnan kom fram.
Hon frågade om han tyckte om att träna och han svarade jakande, att han älskar att träna.
Då plockas han in för drogtest, trots att han förnekar att han använder någon form av dopingpreparat. Han till och med låter dom ta prover, vilka senare visade att han var helt ren. Grov, men jävligt ren!

Ur polisanmälan skriver Metro 13 augusti 2007; "Då Boduljak till synes tränar på gym, har ovanligt stora muskler, speciellt stora kapmuskler som är ett tecken på användande av steroider och är "vattnig" i kroppen, beslutade undertecknad om medtag för kroppsbesiktning". Skriver polisdamen som inte kan hålla fingrarna i styr från body builders.

Dopinglagen trädde i kraft 1992 och ändrades 1999, till att omfatta användande av dopingklassade preparat. Tidigare var det bara olagligt att handla med dopingpreparat. I och med skärpningen av lagen infördes även åtalspunkten "grovt dopingbrott", som kan leda till fängelse i upp till fyra år. Enligt lagen är du som privatperson skyldig att veta om du förtär medel som klassas som dopning. Skriver Metro.

Jag tränar idag, efter alla år på hardcoregym bland stora killlar, på Friskis och Svettis. Gissa om det förtärs preparat där. Varenda jävel går på cellgifter, lyckopiller och annat som krävs i en storstad vid 50 , då krafterna tryter. Skulle man drogtesta mina kompisar på Friskis löpband, skulle förmodligen 80 ha något som åker runt i blodomloppet. Till och med anabola har börjat leta sig in bland medlemmarna, man har haft ett uppmärksammat fall som skrivits om i Friskispressen och jag ser varje gång jag tränar unga tjejer med grova finnar på den nakna huden.

Nej, jag förespråkar inte användande av steroider. Jag har kompisar som gått på skiten i åratal, vissa har klarat sig både fysiskt, psykiskt och från fängelsedomar. Andra har tagit livet av sig, förolyckats på olika sätt, mår psykiskt dåligt och har fått fängelse för langning eller andra brott. Vissa kan inte ens ta en klunk öl utan att få frispel och slå vilt omkring sig, andra kan dricka rejält utan att snedtända. Det tycks som om vissa personer tål dopingpreparat bättre än andra och andra förvandlas till mordmaskiner. Men jag menar att krypskytteriet mot byggarna måste sluta och debatten ta lite andra proportioner. Där man sopar undan benen på K1-killarna, som försöker komma tillbaka från ett liv i kriminalitet och får Solnahallen att framstå som Riksförbundet Svenska Brott en gång om år eller två när folk ska slåss i en ring, då har medierna vrängt till det så att varken jag eller mina kompisar känner igen oss. Min periodiskt återkommande lönnfetma tolkas som steroiddaller, då det handlar om lite för flitigt umgänge med ostsåserna och pizzakocken på Östermalmstorg. Mitt gräsliga humör som bottnar i att släkten kom från Scicilien tolkas som roid rage.

Till och med en hyfsat normal polis ringde för flera år sen och ville ha mig till att "gola på juggarna". Motiveringen var att "jamen, det sägs att du har bra kontakt med juggarna". Pedagogiskt förklarade jag för den arme mannen på Länskrim att jag visserligen sagt goddag till Dragan Jocksovitch på gymet, men för den skull delade jag inte in mänskligheten i "juggar och vi andra". Han var en av dom killar jag tränade med, helt enkelt. Jag anmodade den arme polisen att själv köpa ett gymkort och börja träna med Dragan och kanske etablera kontakt och bad att få slippa bli indragen i en märklig konspiration jag inte ville veta av. En kort tid efter samtalet mördades Jockso på Solvalla. Det var mycket obehagligt. Om polisen hade vetskap om att det fanns en eventuell hotbild mot den jugoslaviske tvåbarnsfadern, hade man kanske kunnat slå honom en signal själv. Istället för att koppla in en ytterst motvillig kvinnlig journalist, som jobbar hemifrån utan säkerhetsskydd i bostaden.
Det instämde såväl mina egna kollegor och Dragans vänner i när jag berättade om samtalet.
- Men sluta träna på såna däringa gym, då, utbrast grinollen i vänkretsen när jag berättade rakt av.
Polisen jobbar inte kvar inom myndigheten. Han har lämnat sin familj rakt av och polisyrket och håller idag föredrag om demokrati.

Nu gick det ju bra för Tomislav Boduljak. Han följde lydigt med polisen, lät sig testas och efter att Rättsmedicinalverket undersökt proverna och han var ren gick han till pressen. Googlar man på hans namn så finns han på bloggar och byggarsajter och nyhetssajter lite varstans. Han framstår som en liten hjälte i vardagen, där det skjuts på byggare och fitnessfolk hur som helst. Och en polis på narkotikaroteln i Stockholm erkände att poliskvinnan som grep Tomislav var "lite väl ambitiös" vid den tiden på dygnet. Vem vet, hon kanske tryckt i sig själv och var taggad som ett vildsvin?!

Redaktionssadisten behöver inga steroider för att framgångsrikt slå på frugan nyhetsankaret som han tjatat sig till ett olyckligt äktenskap med. Föremålet för det ohemula gisslandramat lär tillbringa en del tid i sminket inför sändning. Inte första gången jag hör sådant här, lär inte bli sista heller. Krypskyttekriget som kortväxta män på redaktionerna bedriver mot karlar som är större än dom själva blir lite patetiskt i längden. Det handlar om frustration - alla vet att killar som är fräscha och vältränade får mer sex. Alla vet att vi tjejer tycker det är skitkul med en hård man. Impontens och dåligt humör är något man får ta om man dejtar en elitbyggare.
För att travestera Ulf Lundells "En inställd spelning är också en spelning" - "En utebliven påsättning, är också en påsättning".

Av Susanne Backman 28 aug 2007 11:06