De fulengagerade

Mitt politiska engagemang började långt innan mitt partipolitiska - med elevråd, internationella projekt och jag vet inte allt vad det var. Det var alltid väldigt positivt. Även om alla människor kanske inte alltid höll med i frågorna som drevs uppfattas man som engagerad i en vanlig ideell, icke-statlig, organisation på något sätt allmännyttig. Medierna behandlar dessutom gärna Naturskyddsföreningen, Amnesty, Greenpeace, Elevorganisationen och många andra föreningar som om de vore oberoende expertorgan. Så är naturligtvis inte fallet med organisationer som önskar förändra samhället i en viss riktning, om än bara inom ett område.

Det problematiska kommer istället med det partipolitiska engagemanget. Det ses nämligen som ett särintresse, som något subjektivt och kanske till och med opålitligt. Medan den parlamentariska demokratin syftar till att balansera olika intressen i samhället, ses deras företrädare som djupt partiska. När jag deklarerade min partipolitiska ståndpunkt gick jag från att i egenskap av ungdom kunna tala för alla unga, till att inte kunna tala för någon. Kring 2000 var det nämligen populärt med ungdomar och demokrati, ja alltså såna där moderna, icke-partipolitiskt engagerade, alltså. Ett antal ungdomar, engagerade i lagom politiskt korrekta organisationer, hade mer eller mindre som heltidssysselsättning att åka land och rike runt och berätta vad andra ungdomar tyckte.

Men partipolitiken - den är en annan sak. Ibland får jag känslan av att partierna mest uppfattas som ett nödvändigt ont; en olycklig bieffekt av ett demokratiskt statsskick. Till detta kommer mediernas hackkycklingar nummer ett; ungdomsförbunden: de behövs inte, företrädarna myglar och fuskar, företrädarna är dåliga politiker, det kommer inga intressanta politiska idéer därifrån, de har snart inga medlemmar kvar…

I centrum för allt detta står organisationen som enligt vissa politiska kommentatorer mer eller mindre är helvetets filial på jorden: SSU. Aldrig har väl bilden av organisationen som en ihålig psykopatfabrik inhamrats så konsekvent som under de senaste åren. Ironiskt nog är det till en stor del en följd av idiotiska handlingar från ledande företrädare och SSUare som använt medierna som vapen i interna maktkamper.

Kan en organisation implodera?

Men kanske är detta symtomatiskt för partipolitiken i stort; att dåligt rykte och låg status är en konsekvens av politiska företrädares egna beteende? Av cyniska spinndoktorer, manipulativa valkampanjer, höga arvoden, inkompetenta företrädare, Jan O. Karlsson-skandaler, struntprat, fiffel och båg.

Frågan är bara vem som vill vara fulengagerad? Vem vill lägga sin energi på interna maktstrider för att komma någonstans? Vem vill behöva försvara sitt engagemang jämt och ständigt, ses ned på och smutskastas - kanske till och med bli hotad? Vem vill vara politiker i ett samhälle som helst bara skulle vilja slippa politiker?

Det märkligaste av allt är att de finns. Frågan är bara om vi ska vara tacksamma eller rädda.

Av Christian Scharf 28 aug 2007 12:44