Bluffen bakom klimathotet

Om teorin om "peak oil" stämmer, kommer världens oljeproduktion att minska samtidigt som oljekonsumtionen - och oljepriset - fortsätter att skjuta i höjden. Diskuterades detta scenario på några av de 40 möten som Dick Cheney höll med sina hemliga rådgivare från oljeindustrin när USA:s energistrategi utformades?1 I så fall förstår man risken med att låta en sådan som Saddam själv bestämma över jordens sista kända oexploaterade superstora oljefält.

FN-sanktionerna mot Saddam hade inte kunnat förlängas i all evighet. Tänk om Saddam sedan fick för sig att sälja oljan till Kina istället för till USA och Europa? Eller om den galne diktatorn skulle ha utnyttjat Iraks oljeresurser för att öka sin makt i regionen, genom att hota Saudi Arabiens dominerande inflytande över världens oljepris? Tänk om Saddam till och med hade tvingat USA till eftergifter om sitt stöd för Israels aggressioner mot Palestinierna? Sådana scenarion oroade förmodligen makteliten i Washington mer än några smältande glaciärer och översvämmade stränder. Irakkriget handlar ytterst om kontroll. Det är mindre viktigt vem som "äger" oljan än vem som får styra priset och slutdestinationen.

Än så länge är det kanske inte helt avgjort om vem som slutligen ska bestämma över Iraks olja. Klart är att kriget redan har bidragit till en fördubbling av oljepriset. Men det neokonservativa oraklet Paul Wolfowicz påstående inför USA:s kongress, om att kostnaderna för Iraks återuppbyggnad snabbt skulle kunna täckas genom att öppna slussarna för landets oljeexport, avslöjades snabbt som en av de många lögner som marknadsförde kriget.2 Tio år av FN-sanktioner hade decimerat Iraks oljeindustri. Fyra år efter invasionen och trots 30 miljarder i rekonstruktionskostnader ligger den fortfarande i spillror. Irak exporterar 30 mindre olja än före kriget, när FN-sanktionerna hade begränsat exporten till ett litet skvätt i förhållande till landets jättereserver.3

Under tiden har den neokonservativa kabalen i Vita Huset blivit tvungen, av USA:s stora oljebolag, att ge upp sin våta dröm om att helt privatisera Iraks olja. Oljebolagen tänker istället nöja sig med en ny oljelag, som fortfarande dröjer hos det irakiska parlamentet. Lagförslaget är ingen privatisering; oljan kvarstår som statens egendom men en rekordhög andel av intäkterna kommer att fördelas till de utländska oljebolagen som nu mer än någonsin behövs för att exploatera landets oljereserver.4

Iraks blivande oljelag är en av grundbultarna i Vita Husets så kallade "benchmarks", som Iraks regering måste uppfylla. Mest hörs det om lagens sjyssta intentioner att fördela oljeintäkterna mellan landets olika etniska grupper. Men hur mycket som blir kvar att fördela efter att de amerikanska och brittiska oljebolagen har tagit ut sina vinster är inget som besvärar redaktörerna och ledarskribenterna i mainstream-media. Däremot har de irakiska oljearbetarnas fackförbund starkt motsatt sig lagförslaget. Svaret blev att förbjuda facket.5

Ödeläggelsen efter invasionen och inbördeskriget som har följt i dess spår garanterar att det dröjer flera decennier innan någon större tillförsel av Iraks olja når marknaden. Därför föreskriver det nya lagförslaget inte bara högre intäkter åt utländska oljebolag, utan den omfattar också en betydlig längre avtalsperiod än normalt. Det är också förklaringen till de permanenta militärbaser som amerikanerna håller på att bygga nära oljefälten, samt Vita Husets medgivande om behovet av att vara kvar i Irak i över 50 år.6

Alltså finns det ett konkret samband mellan teorin om "peak oil" och kriget i Irak. Trots att oljeproduktionen går på för fullt, har världen upplevt en gradvis fördubbling av oljepriset sedan 2000. Prisstegringen har nu möjliggjort exploatering av tidigare kända men alltför kostsamma oljekällor se del 1, om guldfebern kring Kanadas bitumreserver. Det omänskliga moraset i Irak garanterar att landets enorma reserver av lättflytande råolja allokeras långsamt och med högsta möjliga avkastning till oljebolagen och militärindustrin. Viktigaste av allt är att Iraks olja kommer att hamna i väst.

Sambandet mellan "peak oil" och media- och maktelitens körsång om klimathotet är inte lika klart. Därför gäller det att se bakom propagandan och läsa mellan raderna. Bara för att oron för klimatförändringar har spridit sig från diverse websajter och vetenskapliga tidskrifter till att nu dominera även mainstream-media, innebär inte att man bara ska svälja hela historien utan att ställa frågor. Själv hörde jag en varningsklocka så snart som George W. Bush tog begreppet global uppvärmning i munnen. Presidentens retoriska omsvängning är bara det främsta exemplet på hur mycket munläder om miljön som börjar emanera från alla möjliga politiker, för att inte tala om mainstream-medias svärmeri för Al Gore.

Sedan Gores film släpptes har en dånande samstämmighet vuxit fram mellan media- och makteliten, som i sin tur speglar klimatforskarnas stora konsensus. Tillsammans utgör dessa tre grupper en mäktig megafon som effektivt överröstar alla eventuella invändningar. Men redan 1995 varnade klimatforskaren Richard S. Lindzen på M.I.T. för en sådan sammanslutning mellan ideologiska och vetenskapliga intressen. Lindzen påminner om att under 1900-talets första halva utvecklades en liknande treenighet mellan ledande politiker, biologer som forskade i genetik och den eugeniska rörelsen.7 I Sverige kallades den nya tron för rashygien. Det blev starkt förknippad med folkhemstanken och stöddes av ledande figurer som Alva och Gunnar Myrdal såväl som statsministrarna Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Intellektuella förutsättningar skapades för övergrepp som tvångssterilisering.8 Inte förrän Hitlers mordiska metoder för att uppnå rashygienens slutmål uppdagades och väckte avsky i omvärlden, bröts förtrollningen.

Är det verkligen så att politiker plötsligt insett vidden av klimatforskarnas oroande rön, eller kan det istället vara så att makteliten nu insett att det finns andra, mer pressande skäl till att få folk att gå med på att minska sitt koldioxidutsläpp - dvs. minska sin personliga energikonsumtion? Är det inte lite märkligt att väckelserörelsen om klimathotet uppstår samtidigt som folk tvingas acceptera kraftigt stigande oljepriser?

Att rädda den egna hushållsekonomin är alltid den bästa moroten för att minska konsumtion. Men "tack vare" klimathotet, får västvärldens mest glupska konsumenter en mer positiv upplevelse av att snåla med energi. Annars skulle ilskan över en två- eller tredubbling av oljepriset kunna ta form av en kraftig reaktion mot folkvalda och de stora näringslivsintressen som politiker så lydigt tjänstgör för. Bättre att folk ställs inför ett fullbordat faktum om kommande klimatförändringar. Samtidigt får regeringar i väst ännu mer att säga till om hur u-länderna möter sitt växande energibehov.

Detta är naturligtvis bara spekulation. Och bara för att makteliten kanske fått egna motiv för att agera körledare i klimatfrågan innebär det inte att forskarna har fel. "Peak oil" är än så länge en mer omtvistad teori. Debatten har förts i ett antal uppmärksammade fackböcker 9, såväl som i branschtidningar och på Internet. Men med tanke på de eventuella konsekvenserna för mänskligheten är det märkligt att mainstream-media hållit relativt tyst om det. För den som intresserar sig finns det tecken som är minst lika övertygande som världens oväder.

I USA har exempelvis oljeanläggningarna länge gått på närmast full kapacitet. De flesta är över 50 år gamla och inga nya har byggts på nästan 30 år. En fjärdedel av landets oljeimport raffineras längs Louisianas stormutsatta kust och efter orkanen Katrina allvarligt riskerade USA:s energiförsörjning försökte kongressen att få fart på byggandet. Men trots oljebolagens enorma vinstökningar blir det inga nya oljeanläggningar. Det vore utsiktslöst så länge världens oljeproducerande länder inte kan öka sin råoljeexport.

Däremot byggs anläggningar för biobränsle i full fart. Hoppet är att kunna kontrollera prisstegringar som orsakas av den ökande klyftan mellan oljeproduktion och -konsumtion. Men satsningar på biobränslen får snabbast och störst påverkan på världens matpriser, genom omfördelningen av åkermark från matodling till etanol. Förra året drev statliga subventioner förvandlingen av 48 mer av USA:s åkermark till biobränsleproduktion. EU:s mål om att ersätta minst 10 av all drivmedel med etanol kommer att kräva 18 av EU:s jordbruksmark. Dessvärre kräver etanol fortfarande mer oljeenergi att producera än dess eventuella energibesparing. Vem tjänar på etanol? Återigen oljebolagen, såväl som storskaligt industriellt jordbruk och den petrokemiska industrin.10

Om inte allt detta tyder på en dold agenda bakom den plötsliga samstämmigheten om koldioxidutsläpp, råder också kraftigt förhöjda politiska spänningar i den världsdel som råkar ha de största mest lättillgängliga och oexploaterade oljareserverna kvar. Kriget i Irak har nu pågått längre än första världskriget och det finns inget slut i sikte. Är det bara en tillfällighet att media- och makteliten nu har förenats i sina varningar om kommande naturkatastrofer, som endast kan undvikas genom radikalt minskad oljekonsumtion? 600 000 döda irakier har i alla fall fått mig att undra.

1 Länk: sourcewatch.org
2
3 " target"_blank" class"bluelink">Länk: washingtonpost.com

Länk: news.bbc.co.uk

4 Länk: news.independent.co.uk
5
Länk: uslaboragainstwar.org

Länk: stopwar.org.uk

6 Länk: alertnet.org
7 Länk: eaps.mit.edu
8 Länk: sv.wikipedia.org
9 " target"_blank" class"bluelink">Länk: amazon.com
10 Länk: counterpunch.org

Av Patrick Gallagher 18 aug 2007 14:30