Domino faller Del 2

Ibland spelade tiden ingen roll. Vissa saker var förutbestämda. Undveks händelsen, så styrdes de ändrade livsbetingelserna bara in på en annan bana som ledde till samma slutresultat, förr eller senare. Eftersom tidsbegreppet egentligen inte existerade i universell mening, så uppfattade vi det som en tidsförskjutning. Men det förutsatte att vi kände till vårt öde.

Pia var motsägelsefull också i sin styrka. Vid misshandeln hade hon både anmält och vittnat emot honom. Markerat. De flesta gör inte ens det för sin egen skull. Vad för slags hatkärlek drev en sådan relation? Det var som om de var genom ödet förenade; utstakade för varandra, utan att själva ha en talan. Ingenting kunde ändra på det.

8 månaders separation var bara en läxa för honom och prövning för henne, men hon hade valt alltihop. Hon sa, att den vilsamma ensamheten utan honom snart förvandlades till en rastlös tomhetsupplevelse. Då föredrog hon närvaron av smärta och rädsla; hellre det, än att hon inte kände något alls. Om han försvann för gott, sa hon, kunde han lika gärna få slå ihjäl henne först. När hon sa så, blev hon motsvarigheten till hästen som drevs ut ur det övertända stallen. Så snart hon släpptes återvände hon in i lågorna.

Nu höll hon förväntansfullt i en liten bukett blåklockor. De lyste välkomnande i hennes vithyade, lite svullna hand.
- Kör ner dom i halsen på honom, ville jag.
Pia valde att inte höra det.
En gungande flock av nedstämda känslor skruvade sig in under bröstkorgen. De var som utomkvedstankar som fastnat och börjat växa på helt fel plats. Det tog en stund till, innan jag förstod att det var maktlösheten som åt mig.

"Hon ville inte leva det jag ansåg var ett bättre liv för henne."

Där tog min sympatiska förmåga slut. Att kunna ställa upp krävde gensvar på samma plan, inte ett spjärnande emot. Vissa saker gick inte förändra, sa hon, men det visste jag inte då, som trodde att motvilligheten var ännu en snedtändning.

Varför tog hon inte tillfället i akt? tänkte jag. Hon kunde ha använt fängelsetiden till att flytta; radera knytnävar, utegångsförbud och bälten ur sitt liv för gott. Möjligheten att få ändra på alla förutsättningar kunde inte ha varit större. Och ändå valde hon inte annorlunda.

Nej, hon kunde dom här knaggliga och blöttunga hjulspåren utantill, hade hon sagt. Raka och enkla hjulspår skrämde henne. I dom skulle hon snart förbanna händelselösheten; sakna att inte möta motstånd att bekämpa, besegra och förlora mot. Det var så hon kände igen tryggheten. Hon hade inget annat att jämföra med.
Så var det nog. Att utan kontraster och motsatser existerade ingenting. Den som aldrig upplevt lätthet, kunde inte sätta namn på det svåra.

Jag avskydde Jens, men jag försökte låta bli att visa det, för Pias skull. Hon log och väntade, hög som en hyreshus, men hade ändå sandalerna kvar på jorden.

Hon återtog sitt eget filosofiska resonemang om vad som definierade delaktighet och medverkan.
- S u c k, tröttnade jag. Vi pratar bara i cirklar och nu ger jag upp det här. När är han framme?
Tåget dånade, som ett svar, in på perrongen med högfrekventa gnisslande och pysande oljud om sig.
- Nu!
Hon sprang iväg med blåklockorna, sprang med uppvänt ansikte längs med tågfönstren, sprang ända tills tåget stannade och släppte ut passagerarna.

Han. Faunen. Klädd i jeans från topp till tå. Lång, mager, ful - men efterlängtad. Jag stod med ryggen lutad mot stationsväggen. Mitt kroppsspråk talade fientligt, utan att det var meningen, genom mina korslagda armar och ben. Så stod jag lutad, som en sax, med all tyngd på ena axeln.

Jens övertäcktes av Pia. Allt var Pia-gläfs och viftande Pia-svansar. Han gav mig en nick till hälsning. Jag besvarade den inte. Teater var inte min starka sida. Rollspel. Att förställa mig.
Världen dög bra åt mig, utan att förvanska den. Både den och jag var tillräckligt knepiga, som vi redan var.

Jag sa "hej då" till Pia som inte visste att hon behövde mig fortfarande och traskade tillbaka genom stan. Klockan var 20.00.

Utanför köket, i trädgårdsmöblemanget och invirade i kvällens fågelkvitter, satt maken och drack några öl med två vänner. De var lojala mot de lojala, svekfulla mot de opålitliga - de gav och tog på samma frekvens som motparten bestämde. Jag slog mig ner mitt i sällskapringen och försjönk i tankar.

En efter en föll brickorna. Domino föll. Ja, en efter en föll brickorna.

22.00 rycktes jag upp ur tankarna. Jag fick nyheten. Men jag förstod inte. Hörseln uppfattade, men inte själen. Att växla in det här i förståelsen, att Pia nyss hade slagits brutalt ihjäl, var stort. Åt helvete för stort.
De skulle slå och slås ihjäl av varandra. Det han påbörjat, det avslutade han. Brickorna föll.

Hon som visste allt om hur man deltar och medverkar. Vilket hade hon gjort nu?

Det är svårt att se helheten i alla beståndsdelarna som utgör den, i det som hänt, händer och skall hända. När man inte förstår det under tiden, eller ens efter - hur ska man hinna förstå händelsens alla delresultat innan dom har hänt? Hela vårt liv består av en ändlös serie kedjereaktioner, händelser som svarar på andra händelser, där det ena leder till det andra.

Dominobrickor faller i en given, arrangerad bana. I början finns ursprunget i en introducerande händelse, som skall bestämma alla andra händelsers fallriktning; knäppen med fingret på första brickan och början till hela levnadsförloppet.

Pia och blåklockorna. Hon deltog bara i sitt eget liv, men medverkade till sitt öde. Hon med vurm om ödmjukhet och förhållningar.


En efter en föll brickorna.

Av Isabella Mendrix 05 aug 2007 23:03