Mainstream-media möter medborgarna

En närkamp på CNN mellan Wolf Blitzer och Michael Moore slutade nyligen i knockout. Dokumentärfilmaren hade inbjudits för att tala om sin nya film Sicko, som blottlägger missförhållanden i USA:s privata sjukvårdssystem. Men CNN valde att inleda intervjun med en rapport av sin egen medicinska expert, Sanjay Gupta. Rapporten gick ut på att rätta flera felaktiga fakta som framlagts i Moores film.

Michael Moore fick spel. Intervjun blev istället en monolog om CNN:s väldiga reklamintäkter, som kanalen får från försäkringsbolag och läkemedelsindustrin, såväl som om CNN:s tidigare tendensiösa rapportering kring Irakinvasionen 2003. Vidare lovade Moore att samma kväll på sin hemsida visa att det var Sanjay Gupta som vilselett tittarna med falska uppgifter. Moore utmanade Blitzer att granska hans källor där och bemöta uppgifterna, gärna med en ursäkt och dementering.



Uppställningen på hemsidan bevisade Moores protester. Men på bara två punkter medgav CNN sedan att Sanjay Gupta haft fel. Någon ursäkt kom naturligtvis inte.

Sjukvård är en valfråga med enorm potential - i alla fall om Michael Moore har något att säga till om det. 47 miljoner amerikaner saknar sjukvårdsförsäkring. Nio miljoner är barn. Om denna katastrofala situation fällde George W. Bush en kommentar som påminner om Marie Antoinettes ökända uttalande, då han sa; "Folk har tillgång till sjukvård i Amerika. Man går bara till akuten."1

Så lyder presidentens recept på grundläggande sjukvård för 15 av befolkningen: Sök ej vård förrän problemet blivit akut, då sjukhusens akutmottagning inte ska neka någon oavsett oförmågan att betala. Uttalandet är lika cyniskt som det är elitistiskt. Dessvärre kvarstår ett enkelt samhällsekonomiskt faktum; akutvård är oerhört mycket mer kostsam än ett vanligt läkarbesök. Moores film visar dessvärre att akutmottagning är långt ifrån någon garanti om vård. Utan försäkring - eller rätt försäkring - förekommer större risk att det går riktigt illa där.

Premiären på Sicko har väckt stor uppmärksamhet. Men det är 16 långa månader tills nästa presidentval. Därför blir det i allra högsta grad USA:s mainstream-media som avgör om sjukvårdsfrågan hålls vid liv fram till valdagen 2008.

CNN:s behandling av Moore blev ett typiskt tecken. Syftet var att underminera den lönnfeta och kontroversiella Moores trovärdighet med motstridiga uppgifter från kanalens supersnygga überkända husläkare. Provokationen lyckades och den cementerade säkert uppfattningen hos många mainstream-mediakonsumenter om att Moore företräder en förljugen skara av vänsterradikaler vars egentliga mål är att demontera demokratin - ett begrepp som i dagens USA är lika med frimarknadskapitalism.

Redan en vecka senare kom chansen för CNN att återerövra sitt anseende när nyhetskanalen lanserade ett samarbete med YouTube. I denna rekordtidiga valrörelses första sanktionerade TV-debatt skulle vanligt folk få ställa frågor direkt till politikerna. Förväntningarna var självklart stora.

Efteråt kände man sig som den medberoende makan till en grovalkoholiserad och genommanipulativa familjefar. Oavsett hur många gånger man tidigare svikits, luras man ändå att tro att just denna gång kommer det att göra bra ifrån sig. Men återigen blir förhoppningarna grusade.

För oavsett hur många frågor skickats in via YouTube enligt uppgift över 3000 st., var det fortfarande CNN som gjorde urvalet. Det är CNN som regisserat föreställningen i varje detalj från början till slut. Det skämtades även om hur Dennis Kuchinic, den enda deltagare som konsekvent röstat mot Irakkriget, ställdes längst ut till vänster på scenen. Även platsen för debatten var noga utvald. En militär högskola är knappast något neutralt läge i krigstid.

Som föreställning fungerade det utmärkt. Sedan flera decennier har världens första och största 24-timmars nyhetskanal lärt sig en hel del om dramaturgi. Samtidigt blev debatten kännetecknande för mainstream-medias sedvanliga nyhetsprioritering. Som kritisk konsument gäller det numera att försöka klura ut vad som saknas, ungefär som folk i det gamla östblocket sökte sanningen genom att läsa mellan raderna i den statligt sanktionerade pressen.

Irak blev givetvis kvällens stora fråga. I kvällens enda bidrag från en kostymklädd vit medelålders man, upprepades samma fråga gång på gång; "Hur drar vi oss ur NU?" med betoning på sista, inte första ordet i meningen - underförstått att det vore ett svek att lämna Irak. Samtliga debattörer beklagade sig över kriget och tävlade i att låta mest trovärdig i sina ambitioner att ta hem trupperna. Demokraternas toppkandidater, Clinton, Obama och Edwards, turades om med att lägga skulden på Iraks regering. Men flest retoriska poäng tog Joseph Biden, som också lät mest presidentlikt i sina kraftiga uppmaningar till de andra om att tala uppriktigt om ett tillbakadragande. Enligt Biden är det logistiskt omöjligt att få hem trupperna ens på ett år. Fast när det blev dags att visa Bidens egen YouTube-reklam hördes även han säga "We can get out NOW!"



Irakkriget blir långt ifrån den enda katastrof som USA:s nästa president får städa upp efter; budgetunderskottet, inrikessäkerheten, icke-dokumenterade invandrarna, Israels aggressioner, New Orleans, CO2-utsläppet, CIA:s utarmning. Listan är lång över Bush-regimens misslyckanden. Men bland alla frågor om framtiden saknades perspektivet om vad kandidaterna faktiskt har åstadkommit hittills. Och om den långa tid som är kvar tills valet 2008, saknades främst två väsentliga frågor.

Liksom i USA:s övriga mainstream-media, ignorerades helt det som numera kallas för "the I-word" - impeachment riksrätt. Enligt färska opinionsundersökningar vill över 40 av befolkningen ställa George W. Bush inför riksrätt. Ännu fler tycker att vicepresidenten bör bli åtalad. Ändå ska CNN:s tittare tydligen tro att frågor om riksrätt inte ens förekom bland de inskickade bidragen.

Knappt en minut ägnades heller åt att diskutera Republikanernas organiserade korrumpering av valsystemet, som skänkte dem segrar i landets två sista presidentval och garanterar att nästa valresultat blir ännu mer orättvist.

De bägge frågorna, riksrätt och valfusk, borde rimligtvis vara högaktuella så här långt före ett presidentval. I representanthuset har hittills 18 ledamöter stött en motion om att ställa vicepresident Cheney inför riksrätt.2 Men redan dagen efter Kongressvalet 2006 uteslöt den segrande Demokratiska ledaren Nancy Pelosi att riksrätt ens skulle komma på tal. Åtta månader senare hörsammar CNN fortfarande hennes önskemål.

Valfusk är ett ännu mer tabubelagt ämne i USA:s mainstream-media. Trots BBC:s långvariga och detaljerade avslöjanden om massdiskriminering mot väljare som tillhör USA:s etniska minoriteter, vägrar både Amerikas mainstream-media och Demokratiska politiker medge problemets omfattning.

Det vore dåligt nog att i en sådan debatt negligera den utbredda korruption som numera kännetecknar USA:s valsystem. Men det blev höjden av absurditet när debattens enda frågan om valfusket riktades till just guvernör Mark Richardson, vars delstat New Mexico är ett skräckexempel på den systematiska uteslutningen av fattiga väljare. Richardsons lama respons hade varit omöjligt i ett land där de flesta tittare hade minsta aning om uppgifterna som BBC-journalisten Greg Palast hade avslöjat redan före valet år 2000.

Guvernören skyllde på Republikaner och babblade om behovet av papperskvittenser på valsedlarna. Men i den Demokratiskt styrda delstaten New Mexico, där George W. Bush vann valet 2004 med mindre än 6000 röster, förekom det 21 084 röster som av tekniska skäl refuserades av valmaskinerna. 89 av de ogiltigförklarade rösterna kom från registrerade väljare med mexikansk-, afrikansk- och ursprungsamerikansk bakgrund. Efter valdagen uteslöt Richardson en omedelbar omräkning av de defekta valsedlarna, som rimligtvis borde ha lett till ett övertag för John Kerry. Delstatens högsta valtjänsteman, en Demokrat, tackade sedan nej till en ideell väljarförenings erbjudande på cirka 800 000 kronor för att bekosta en utredning; "På 12:e januari 2005, beordrade tjänstemannen att samtliga valmaskiner skulle nollställas, och därmed undanröjdes väsentligt bevis om novembermånadens valresultat." 3

I vilket syfte ignoreras två frågor som beror de mest väsentliga demokratiska principerna i USA idag? Den ena frågan gäller själva valsystemets validitet. Den andra beror den exekutiva branschens hederlighet och plikt att inte hävda sin egen makt över grundlagen. Bush och Cheney fortsätter på ett närmast patologiskt vis hävda presidentens suveränitet. Vore inte det intressant att få höra de Demokratiska kandidaternas synpunkter på Vita Husets ställning gentemot Kongressen och domstolarna?

I avsaknaden av en offentlig diskussion får man naturligtvis bara spekulera och automatiskt utsätta sig för de vanliga anklagelserna om att vara paranoid konspirationsteoretiker. Men mot backgrunden av den välregisserade CNN/YouTube debatten blir konturerna mycket tydligare: Det gäller att till vilket pris som helst uppehålla illusionen om USA som en fungerande demokrati.

I dagens globala mediemarknad är det varumärket som värderas allra högst. Liksom med vanliga konsumtionsvaror värnas därför konsumentens upplevelse av produkten högre än dess egentliga kvalitet. CNN och YouTube förstår detta förhållande intimt och har gått ihop främst för att skapa mervärde genom märkessynergi. Det geniala är att det skapar samma effekt för varumärket Amerika. Med hjälp av hypermoderna propagandaverktyg som nu även utnyttjar medborgarmedia, ska media- och makteliten dölja det väldiga demokratiska underskott som så mödosamt utvecklats under de senaste decennierna. I slutändan är demokrati i USA bara "business as usual".

1 Länk: whitehouse.gov
2 Länk: americanchronicle.com
3 Armed Madhouse, G. Palast, 2006

Av Patrick Gallagher 02 aug 2007 15:24