Oida

Han begriper allt han behöver begripa. Han har vad han har. Mig och tristessen. Och en skål med livs levande färskvatten, en hel enhet optisk synvilla. Han omges av det han ser och känner till och har inga andra teorier.

Två utställda ögon, globala som världsatlas, stirrar tillbaka på mig. Han trycker munnen mot glasets yta. Det är ingen kyss. Det är en guldskimrande pantomim som mimar Munchs "Skriket".

Han är orsak och ursprung. Sken och verklighet. Han har sin begränsade insida med ett eget växtrike, stenröse och en syrepump. En liten respiratorisk värld, som han beskriver med vibrerande snabba fenrörelser, men som står och faller med att jag byter filter i den.

Varje dag drar han en ny kallsup.
Han är del av detta tillstånd - sprattelvatten - ett kanoniskt element.
Beroende.
Han har bara simhud mellan ledan och reprisen.

Så.
Han plockar små stenar med munnen och sväljer dom. Det finns inget jag kan göra åt detta drastiska beslut, hur mycket jag än knackar på glaset för att distrahera från en helt annan sida av saken.

- Jag kan inte öppna fönstret!

Jag gråter mitt sista blod, vänder medkänslan i ett slags fostervatten. Tigerränderna i hans frihetslängtan skimrar.

Han svävar inåt i det optiska gapet och sluter sin cirkel:
- Jag är bara en känsla, en beröring i vatten.



© Isabella Mendrix

Av Isabella Mendrix 24 jul 2007 10:21