sourze.se

Den socialt accepterade människohandeln

Det skrivs och talas mycket om traficking och offer för den globala sexhandeln. Däremot så talas det tystare om en mer socialt accepterad form av människohandel.

Genom mitt arbete har jag ofta kommit i kontakt med gifta par som följer ett och samma mönster: mannen från Sverige är 40-60 år, medan hans fru är 20-25 år med härstamning från något fattigare land, ofta Thailand eller någon före detta Sovjetstat. Ibland är åldersskillnaden 40 år eller mer. Mannens fru hade alltså utan vidare kunnat vara hans dotterdotter, men i verkligheten är hon hans lilla knulldocka och barnavlerska.

Detta verkar dock vara mer eller mindre socialt accepterat. Migrationsverket utfärdar uppehållstillstånd till männens fruar, de kommer till Sverige, bor och lever här. Det är ingen som direkt höjer på ögonbrynen mer än att folk kanske tänker att det är äckligt om de ser paret ute på gatorna. Det som det egentligen handlar om är socialt accepterad handel med människor, eller traficking om ni så vill.

I de flesta fall har det handlat om äldre män i Sverige med unga kvinnor från fattigare förhållanden. Jag vet inte, jag kanske bara har blivit alltför cynisk och bitter under mina första 24 levnadsår, men jag har svårt att se på dessa förhållanden som seriösa och kärleksfulla. Jag kan bara inte tro att en person som är 20 år fyllda kan älska en 50-årig gubbe och vara lycklig i ett äktenskap med densamme. Något som talar för detta är att det ju är extremt få svenska 20-åriga tjejer som gifter sig med gubbar i den åldern.

Någon kanske försöker bortförklara det hela med kulturella skillnader, men det är ett ihåligt argument. Faktum är att de flesta tjejer i 20-årsåldern söker partners som är någonstans mellan 20 och 30, alltså i ungefär deras ålder. Detsamma gör killar i den åldern. Skulle då thailändska och östeuropeiska tjejer vara så fundamentalt biologiskt annorlunda att de suktar och trånar efter 50-åriga män? Knappast.

Det hela handlar om pengar och drömmen om ett bättre liv. Inte om kärlek. Eller ömsesidig respekt. Alltså i grund och botten om utnyttjande. Det handlar om den, med thailändska eller östeuropeiska mått mätt, rika vita mannen som åker till ett land med fattiga förhållanden där folk lever i desperation och där köper sig en fru. En fru som ser ett giftermål som en väg ut för henne själv och för hennes familj, som ställer sin kropp till förfogande i utbyte mot bättre förhållanden. En fru som lämnar sitt hemland och sin släkt, en fru som antagligen inte hade gjort det om hon hade sett en framtid i sitt eget land, sett en framtid med någon hon faktiskt älskar. En fru som gör det i utbyte mot pengar.

Vad är det om inte människohandel?

Nu ska jag inte översimplificera problematiken. Även om det är människohandel så handlar det i dessa fall inte om tvångsmedel från en hallick utan om självupplevda tvångsmedel - fattigdom och misär. Det är en viss skillnad. Ett annat motargument är att det helt enkelt är ett rationellt och nyttomaximerande val där för- respektive nackdelarna vägs mot varandra.

Det kan jag köpa. Jag kan även köpa att jag är naiv som tycker att ett förhållande ska byggas på kärlek och ömsesidig respekt, och att det faktiskt inte alltid är så i verkligheten.

Jag har dock svårt att förstå männen. Tror de verkligen att deras lilla 20-åriga dockansikte älskar och respekterar dem? Lyckas de verkligen intala sig själva att det var deras feta ölmage och deras mogna förhållningssätt som fick henne på fall? Tror de verkligen att det var deras "välbetalda" jobb som montör på bruket i Örnsköldsvik som lockade henne? Och i så fall, varför lockas inte lokala 20-åringar lika mycket av det hela?

Eller inser de själva att det de egentligen gör är att köpa en prostituerad, inte för en natt utan för ett antal år?

Oavsett vilket så finner jag det beklämmande och beklagansvärt. Det är en socialt accepterad form av människohandel. En människohandel som det inte går att göra något åt förvisso, och en människohandel som funnits sedan urminnes tider, men ändock ett klart och tydligt bevis på sanningshalten i den urgamla klyschan money talks.


Om författaren

Författare:
Andris Kangeris

Om artikeln

Publicerad: 24 jul 2007 12:38

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: