Småbarnsföräldrars förbannelse

Jag undrar så vad som händer med folk när de får barn?
Jag förstår att detta är det största man får uppleva i livet, att man älskar sina ungar över allt på jorden och att man säkert kan inte kan förstå detta fullt ut förrän man själv sitter där bland bajsblöjor och barnaskrik.

Men allt runt omkring!
Att personen man lever med - den man älskat över alla gränser, den som får det att pirra i magen när Han/Hon rör vid en, snurra i huvudet, ögonen du drunkar i varje morgon... Varför måste man glömma bort vad man känner för varann?
Varför slutar man anstränga sig för varandra? Man lunsar runt i urtvättat och miss-sittande, med fett hår och trasiga strumpor. "Jag har gett honom ett barn. Nu krävs inget mer för att hålla kärleken vid liv..."? Man beter sig som om man inte har något annat gemensamt, inget annat att dela, förutom den nya familjemedlemmen.
Visst, sömnlöshet gör småbarnsföräldrar utmattade, stress gör människor olustiga. Men så till den milda grad, verkligen?

Och umgänget!
Jag roas av att möta andra kattägare för då kan man diskutera kattens finurliga leverne med någon som också är genuint intresserad. Precis så är det väl för föräldrar; barnvagnsfunktioner och prisökningen på barnmatsburkar kan säkert vara outtömliga samtalsämnen. Men vad får dem att tro att vi andra är intresserade av blöjmodeller i mer än fem minuter? Förmågan att känna gränsen för hur länge man kan mala om ett och samma ämne verkar försvinna samtidigt som Clearblue visar att man kissat positivt.

Och när man för en gångs skull packat ihop hela arsenalen av barn och deras tillbehör för att faktiskt umgås med vänner där alla kanske inte har barn så är inget sig likt. Först ägnas kvällen åt att hålla barnen lugna och glada. Trotsungar ska förmås att inte skämma ut hela familjen, bebisar ska nattas och passas. Vad är grejen med den där walkietalkien alla skaffat? Om barnet somnat så är det väl bra så, måste man genom radion höra så fort barnet rör sig och genast springa dit? "Tänk om hon vaknat!" Jaha, och.. det dör de väl inte av? Är något fel börjar väl bebisar gråta, så trodde i alla fall jag att barn var funtade.
Och när de äntligen, äntligen somnat på kalaset så att man tror att man ska kunna börja umgås på allvar - föra sammanhängande samtal och lyckas komma in på lite djupare ämnen än barnspyor och raptekniker - då är det dags för barnfamiljen att dra sig hemåt. Upp med barnen igen så att skrikandet kan återupptas, samla ihop pick och pack och ta farväl... Jaha, så mycket för det kalaset.

Och maten sen, MATEN!
Finns det en lag på att barnfamiljer måste inskränka sitt kök till makaroner, köttbullar, pannkakor, spagetti och fiskpinnar? Det finns ju andra maträtter som är billiga och smidiga att laga. Gratänger, lasagne, mustiga grytor och alldeles nya kulinariska äventyr går ju ofta minst lika enkelt som pannkakor! Dessutom får man ju massa tid över till annat medan maten står i ugnen, till skillnad från köttbullar som ska passas i stekpannan... Är det per automatik så att barn inte gillar sådan mat, eller blir barn bortskämt kräsna därför att de bara fått simpel snabbmat? Det måste ju vara bättre att lära barn äta allt från början, snarare än att försöka tvinga i dem det efter ett antal år? Jag förstår ju att kryddstarkt, massa vitlök eller udda smaker som surströmming kan behöva tid att växa hos människor, men detta undantaget....

Och förmågan att stänga av insikten om hur jobbiga ens ungar är, det är ju imponerande men så irriterande!
I synnerhet på tåg, bussar och i affärer är ju tydligen alla barn i sitt esse, med eviga "mamma,mamma,mamma,mamma", monotona läten eller ramsor som ska upprepas i timtal, skrika, bråka, gråta, envisas med dumheter...ja, det är ju ingen hejd på dem. När slutade föräldrar säga till sina barn på skarpen att det är dags att skärpa sig? Nuförtiden ser man mamma eller pappa stirra ut genom fönstret och humma till svar när barnen kräver uppmärksamhet. När jag var liten fick man veta att mamma och pappa menade allvar. Någon barnaga behövdes inte, man lärde sig ändå att sina föräldrars order lyder man. Dagens föräldrar inser inte ens när deras barn beter sig som vilddjur, än mindre verkar de villiga att göra något åt det.

Kanske var jag och mina syskon ovanligt snälla barn, kanske har jag bara förträngt illbattingen inom mig, kanske har jag bara dåligt tålamod som en gammal kärring. Kanske förändras det här med tiden och jag börjar betrakta små snoriga barn som det finaste som finns. Kanske kan jag till och med en vacker dag tänka mig att själv fläka ut brösten på öppen gata för att amma eller byta stinkande bajsblöjor mitt i ett varuhus, förblindad för att omgivningen inte tycker att det är det fräschaste man kan tvingas titta på.
Kanske... Men det känns väldigt avlägset.

Av Marie-Louise Johansson 23 jul 2007 11:10