Pride: Skammens Parad - en heteros klagan

Vi luttrade som har varit med några år, överlevt Vattenfestivalen och annat som drar publik, retirerar till landet. Postkontor, bibliotek, krogar, parker, mataffärer korkas igen och köerna växer. Till och med i kolonilottområdet skränar ett gäng italianos ur en taxi; "Where´s the cruisingarea"? och vi som gräver på lotten viftar med lilla spaden och omdirigerar taxin till Tanto.

Missförstå mig inte. Jag har inget emot bögar alls. Tvärtom. Jag har sugit av minst sexhundra tyska läderbögar genom åren. Ett par danskar, också, vill jag minnas. Piskan har gått varm och tortyrkorsen har varit upptagna i stort sett hela tiden jag varit verksam och ingen har gnällt över att jag - teoretiskt sett - har "fel kön". En näve i analen är alltid en näve. Oavsett vems.

Vad som stör mig rejält, är den PK-berusade böglobbyn av tokdårar som vill ha det till att homosars sex är finare och bättre än heterosexuellas. Nu ska självaste kulturministern inviga årets version av Pride. Hoppas hon lämnar hörapparaten hemma, så hon slipper höra kommentarerna. Det kan bli rätt elakt ute i publiken ibland...

För åtskilliga år sedan ansåg samhället att homosexualitet var en sjukdom. Tills några påhittiga politiker-och medieembryon massjukskrev sig för homosexualitet och ockuperade Socialstyrelsen. Medan TV filmade. Sedan dess har en del vatten flutit under broarna.

Som hetero har jag noll status i sexuella sammanhang, som tolkas av bitterfjollor och puggor. Det faktum att jag sugit av miltals med kukar gör mig automatiskt inte vill en vinnare eller apostel. Jag får inte stå på lastbilsflak och vifta med svandunsboa och sjunga ramsor. Tvärtom, jag är en dålig, syndig kvinna. Precis som i Laestadius övernorrland, alltså. Inga parader för mig och mina medsystrar. Vi får hållas på bakgatorna.

1998 skrev jag cirka 31 artiklar om Europride, ett event som var härligt och fantastiskt. Man skulle ha satt stopp där. Alla artiklarna präglades av ömsint, positiv ton. Jag intervjuade allt från en transexuell professor till en lesbisk advokat vars specialitet var kamp mot hate crimes. Jag fick lite tack efteråt, en ryggdunk på discot. Å andra sidan är det inte därför man skriver.
Året efter skrev jag om pedofilerna inom gaykommuniteten på Expressens kultursida. Och fick emotta såväl mordhot som försåtliga attacker från dåvarande kulturchefen Maria Schottenius, mest känd för att norpa tavlor från sin arbetsplats. Dessutom blev jag av gaylobbyn nominerad till Årets Homofob, i sällskap med Se & Hörs Tua Lundström, Carl Bildt och några till.
Aldrig blir det bra.

Nej, det är just det jag menar. Aldrig gör vi heteros något bra. Utom när vi lägger oss ner och hissar PK-flagg mot gaykommuniteten och ger upp oss själva totalt. Jag har haft många bra flatpolare innan HBT-tramset tog över hela scenen. Krogpolare, biokompisar, gymkompisar, jobbarkompisar. Bira och lite snack. Inget gisslantagande. Men det var då, det.
Har försökt bli homo; vara lite snällare mot tjejer rent allmännt, gilla att tugga mus. Men bara vetskapen att man ska dela köksyta med någon som inleder och avslutar dagen med ett; "Vi måste prata om det här"-vrål, får mig att retirera som ett skrämt lamm.

En väninna delgav händelseförloppet från en "tjejmiddag" läs; klassiskt fylleslag hos den kända författande adelsdamen ja, jag var bjuden men skippade det hela. Då pastan, salladen, glasen med vitt vin var avverkade och sällskapet började gå in i dimman, utbrast värdinnan; "Jag tycker det är så tråkigt att vara heterosexuell, för jag vet inte vad jag ska tänka på under själva akten".
Maken, partisekreteraren i det dåvarande tokhögerpartiet, var lyckligtvis bortrest. Kvinnan blev småningom deltidsflata, som ett rent romanprojekt.

Nej, jag förstår fortfarande inte varför sexualitet måste leva under politiskt inflytande. Jag vill ha sex. Jag vill knulla. Och det är ju ingen karriär eller något kall, precis. Det är bara en skum drift, som jag vill ha hyfsat ifred. Men den här driften lyckas somliga hypa upp, så att dom får höga polischefer, moderater och halvdöva ministrar att lyssna på fikonspråket.

Jag har alltid haft en grabbig sexualitet. "Find them, fuck them, forget them", ungefär. Vi norrländskor har lite av attackflator i oss. Även när det kommer till sex med män. Det här tål inte bögarna, för dom känner sig utkonkurrerade. Det är därför böglobbyn ylar som kastrerade katter med svansen i kläm. På min gravsten ska det stå; "Go ask what the boy´s in the back room will have, and tell them that I´ll have the same".

I sista minuten nås jag av "nyheten" att fotbollslegenden och goa gubben Glenn Hysén ska upp på samma scen som kulturministerdamen och inviga Pride, som i år har sporttema. Hysén lappade till en kille på en flygplanstoalett för sex år sedan. Varför vet jag inte. "Killen tafsade", säger Hysén. Mannen kanske ville bli medlem i 10 000-metersklubben. Personligen tycker jag Hysén skulle ha släppt till den gången. Betydligt värre saker har hänt, bl a i omklädningsrummen på fotbollsföreningarna och festerna efter lyckad målgång. Men, låt oförrätterna vara. Nu ska vi vara vänner och förbrödras i det som kallas fair play, luktar kravmärkt och inte tål att kritiseras, för då faller illusionen ihop

Av Susanne Backman 14 jul 2007 13:24