Rabbittcooker - eller; när kaninen slog tillbaka

Det var jag som var den våta kaninen en gång. Lilla Syster Tokig, som försvann i natten, så fort du hade sockersug och ville ha godis från kiosken. Spelade liksom ingen roll hur långt jag fick gå. Det var värt varje steg i kippande gympadojor. Väl hemma sov du. Jag drog på mig flufftofflorna, satt sorgsen på sängkanten och stoppade i mig allt godis själv. Väl vaken, skällde du ut mig. Jag grät och vattnade blommorna.

Kaninåren gick. Jag förvandlades från en Superbunny i spike heels, öppet hela natten a la Tammy Wynett´s "My arms stay open late". Jag blev lite tystare, inte så prålig. Vissa dagar satt jag i buren i nån slags frivillig Kanin-Kommunarrest, putsade förstrött på morrhåren och försökte lukta mig till var du var. Med vem. Och varför. Vilken bil du hade för dagen. Om hon var blond eller hade hår på musen.
Du var den stora biffen; Gris-Bertil. En riktig kattpojke, som slogs om affärsområdena och dom kattigaste tjejerna. Du hade din polare; Mus-Bertil. En riktig kattpojke. Som tog mig i sängen mellan vändorna. Utan att du visste något. Ni hade en massa andra kompisar. Alla riktigt stora killar.
Västar, emblem, kostymer, slipsar, direktionsvåningar runt om i Stockholm varvades med lokaler som i gryningen städades av underbetalda polacker och chilenare.

Guldbarer, där vi Kaninflickor fluffade upp oss på muggen innan vi gick in till ishinkarna och bytte försiktiga kaninblickar.

Det var på dagsformen vi kunde lukta oss till om vi skulle förbli kvar vid borden med de vita dukarna tills man stängde. Eller om vi skulle få gå...

Jag var Kaninflickan som förvandlades till Big Kaninmama, Kaninkvinnan med revolvern i kuvertväskan och leendet allt mer fryst och inåtvänt. Klänningarna blev allt dyrare, inköpen allt mer desperata, skorna allt högre och gången allt stelare. Inga pälsar i världen kunde hålla kylan ute. Världen utanför min bil med mörka rutor gled förbi. Vem som körde spelade inte längre någon roll.

Långsamt lirkade jag mig ur Lilla Syster Kanins päls. Det
tog år. Det krävde mod att leva själv. Att börja dagen med espresso utan planer som var högtflygande. Långsamt föll skyskrapan av drömmar ihop. Att leva bland mytomaner och psykopater av högsta rang, näringslivskillar som är beredda att skjuta sönder City för ett kontrakt som gick åt helvete, det tar på krafterna.

Plötsligt var vardagen tom, tyst, grå. Jag hade börjat tänka.
Jag märkte att dom blev rädda. Kattpojkarna kan lukta sig till blodshämd, för de lever i det träsket. De andra Kaninflickorna kan lukta sig till någon som inte längre vill vara söt och åtråvärd, men som ruvar på någon egendomlig revansch. Långsamt puttade jag mig utanför stupet, tog allt krångligare vägar hem genom mörka gränder. Var inte rädd, Lilla Syster Kanin, nynnade jag till mig själv.

Idag tar jag inte skit. Jag står med fötterna fastskruvade i kön till discot och skiter fullkomligt i att tjata mig in förbi dörrvakten, om inte nån jag känner står i dörrn och släpper in mig före. Jag har inte behov att synas, hävda på de sätten. Som förut.

Jag har slängt pälsen. Men öronen står rätt upp. Jag uppfångar signaler som aldrig förr. Folk är rädda som fan för mig.

Jag prioriterar mig själv. Sover på nätterna. Använder inte lådan. Har ett eget badrum att kissa i. Låter mig inte definieras av andra. Ber rent ut andra att dra åt skogen om det behövs. Kattpojkarna och slipsnissarna försvann utan ett ord. Dom fann väl andra som kunde bistå med egendomliga tullärenden och avsugningar.

Hugh Hefner, 81, väntar barn med en av sina Kaninflickor, 27 sådär. Kul för honom. Men jag har lår som granit, tränar på gym, väntar på rätt tillfälle...

En vacker dag kommer alla Kaninflickor att börja våga ta gisslan, börja säga sina egna sanningar, slita ut inläggen i brösten, komma ut ur burarna.

Dom kallar oss för Rabbittcookers. Från fjuniga, oskuldsfulla, vita Kaninflickor har vi omdefinierats till hämdlystna Mördar-Kaniner. Skit samma vad dom säger! Snart är vi fria! Vi heter Linda, Lina, Carolina, Natascha, Natalie, Emelie, Marie, Susanne, Loredana, Whatever. De gamla white-trash-namnen som signalerar underkastelse och dumhet.

Det är bara vår fantasi och dagsformen som avgör exakt var kulan ska gå in!

Av Susanne Backman 28 jun 2007 08:39