Feminismen gynnar inte bara kvinnor

Jag hade inte tänkt att jag så snart skulle komma med ytterligare en feministisk artikel för jag vill inte vara en sådan som snöar in på ett ämne jag känner att jag är mer nyanserad än så, men med anledning av den friska debatt som uppstod efter min förra artikel så kände jag att jag ville fortsätta på samma linje åtminstone en artikel till.

Kanske är det så att man måste skilja på feminism och jämställdhet. Så fort ordet feminist nämns så intar många män och några få kvinnor försvarsställning. Och efter debatten som blev efter min förra artikel har jag fått viss förståelse för det, men jag vill inte sluta kalla mig för feminist, även om benämningen sticker i ögonen på folk. Peter Eriksson skriver i sin bok "På Y-fronten intet nytt - eller jakten på den nya mansrollen" - det som jag har upplevt som hjärtat av problemet: "Ett av problemen med att gå omkring och vara provocerad är att man inte har ork eller mod att ta reda på vad det egentligen handlar om. Vad tusan är feminism?" Han fortsätter: "Ordboksdefinitionen av feminism är: ’åskådning som hävdar kvinnans likställdhet med mannen; strävan att förbättra kvinnans ställning i samhället’. Det är den tolkning jag också går efter. Som jag ser det är feminismen en underavdelning till humanismen - alla människors lika värde. I det här fallet oavsett kön." Oj, vad jag gillar Peter Eriksson.

Vad syftar rubriken på då? Jo, när man tar upp ämnet jämställdhet, eller åtminstone när jag tar upp ämnet så syftar jag på jämställdhet åt båda hållen vilket väl egentligen är ganska självklart men något som folk verkar missa när ordet feminism nämns i samma mening. Det innebär att männen måste backa för att lämna plats åt kvinnorna inom vissa områden medan kvinnorna måste backa för att ge plats åt männen inom andra. Det gäller framför allt ett ämne som togs upp under debatten efter mitt förra inlägg och som även debatteras flitigt i diverse dagstidningar, nämligen pappans rätt till sina barn.

Här vill jag börja med att citera Maria Sveland igen: "Jag önskar bara att jag fick älska på samma fria sätt som männen och fäderna. Insikten om hur skuldtyngd mammarollen är, hur tagen för given och kravfylld den är jämfört med papparollen, får mig att bli en avundsjuk bitterfitta. Jag vill också vara man och uppleva hur det känns att ha ett helt samhälle som applåderar när jag tar ut knappt två månader av föräldraledigheten, medan ingen höjer ett ögonbryn när min fru tar ut resterande tolv. Jag vill också vara man och uppleva känslan när samhället applåderar min kärlek och mina uppoffringar som något fantastiskt, extraordinärt." Så vill jag stärka det citatet med ett annat: "Dagens pappor tar ansvar för sina barn på ett sätt som deras fäder inte gjorde före dem. Men lagen ser fortfarande föräldraskapet som något som är kvinnornas område." Ur Gefle Dagblad den 18 juni 2007. Säger inte det att män och kvinnor borde vilja kämpa åt samma håll när det är frågan om barnen?

Vissa kvinnor menar att papporna inte vill ta sitt ansvar när det gäller barnen vid en separation och vissa pappor känner sig kränkta och diskriminerade när de inte får ta sitt ansvar. Båda utsagorna kan säkert stämma, det varierar nog från fall till fall. Men skulle det inte vara en bra början om männen spenderar mer tid med sina barn? Och om mammarollen skulle bli friare och mindre skuldtyngd. Idén förutsätter ju så klart att pappan ska vilja ha barnen, och det är inte bara när det passar honom. Men även att mamman ska vilja släppa ifrån sig barnen, och det inte bara när det passar henne. Barn är inga föremål och de är mycket medvetna om vad som händer runt omkring dem. Det verkar glömmas bort allt för ofta.

Medan kvinnor självklart inte alla längtar efter att få känna en friare kärlek till sina barn, längtar männen inte alla här heller, tyvärr efter större ansvar när det gäller barnen. Vem är det då som står i vägen? Om dessa pappor valde och tillåts välja att ta ut mer föräldraledighet skulle väl det vara en fantastiskt bra start till jämställdhet mellan könen. Kvinnorna kommer tillbaka till jobbet snabbare medan männen får tid att lära känna sitt barn.

"En avhandling i psykologi som lagts fram vid Göteborgs universitet visar att en man som haft en varm relation med sin far i tonåren har större chans att bli lycklig i sina vuxna parrelationer. Statistik visar att om pappor är hemma med sina barn ökar chansen för ett nytt syskon medan risken för en separation minskar. Många kvinnor i toppositioner hade pappor som umgicks med dem som jämlikar. Det har stärkt deras självförtroende och kvinnliga självbild. /…/ Pappan har även visat sig vara lika precis lika bra ensamförälder som mamman. Att bara vara helgpappa ger också en orättvis bild av hur föräldraskapet fungerar. Helgpappor gör oftast alla roliga saker med barnen medan mammorna får stå för vardagslunket och gnället." - "På Y-fronten intet nytt". Det sista skulle jag tro, resulterar i att pappan får mindre förståelse för hur jobbigt mamman har det i veckorna och mamman surar över hur bra pappan har det på helgerna, vilket i sin tur resulterar i ytterligare en skavning mellan könen. En skavning som främst går ut över barnen. Men förstå vad samhället ogillande höjer på ögonbrynet när en kvinna deklarerar att hon skulle vara fullständigt nöjd med att vara helgmamma.

Vissa feminister tycker att männens makt över kvinnan stärks ytterligare om de får rättigheter/skyldigheter när det gäller barnen och barnuppfostran de vill inte backa på det området där de faktiskt har en fördel, ett område som nästan är helt och hållet deras. Själv tycker jag att vi kommer ett steg närmare jämställdhet och att kvinnornas position i samhället snarare skulle stärkas om männen blev tvungna att ville och tilläts ta mer ansvar för barnen. Inte bara när det gäller vårdnaden, om föräldrarna inte lever ihop, utan även om de lever i ett förhållande. Detta skulle gynna männen och deras kontakt till sina barn och de skulle främja kvinnorna på det sättet att det skulle kunna inta en starkare position i arbetslivet. Problemet är att samhället inte tycker att det är okej med "egoistiska" mammor. Det är för mammorna, till skillnad mot för papporna, inte tillåtet på samma sätt att vilja satsa på en karriär. "’mammarollen’ förknippas med familjeorientering, snarare än med yrkesorientering, och kvinnor förväntas på ett annat sätt än män att sätta familjen i främsta rummet när de får barn." Ur " Det sociala landskapet"

Det är även så, enligt en undersökning från SCB, att: "Föräldraledighetens längd kan vara av betydelse för vilka befordransmöjligheter kvinnor har efter föräldraledigheten. De som tagit lång ledighet befordras i lägre utsträckning än de som tagit kort ledighet." Vissa politiker skulle vilja ha kvoterad föräldraledighet för att föra utvecklingen framåt. Dels skulle, som jag tidigare nämnt, papporna få bättre kontakt med sina barn och mammorna skulle lära sig att det är okej att släppa taget ibland, känna att det var okej att överlåta ansvaret för barnen på pappan. Jag tycker att det låter som en strålande idé. Dessvärre tycker inte småbarnsfamiljer likadant.

För en veckas frånvaro pga. sjukt barn var procentsatsen 4 för män och 20 för kvinnor. När det handlade om en del av veckan var det jämnare, nämligen män 6 och kvinnor 7 enligt "På tal om kvinnor och män 2006". Nu kan man ju fråga sig om det handlar om att kvinnorna vill vara hemma med sina barn, att mannen tjänar mer och därför förlorar mer på att vara hemma vilket i sin tur har att göra med att kvinnodominerade yrken ger mindre betalt och att kvinnor i regel har sämre lön än män eller om rollerna är så självklara att mamman stannar hemma med barnen medan pappan jobbar och släpar hem sabeltandade tigrar till middag.

Det är faktiskt förståeligt att det är svårt att ändra på de här siffrorna eftersom mammorna har varit dem som tagit hand om barnen sedan urminnes tider. Det var de, som förr kunde bli avskedade från sina jobb för att de blev med barn. Och även fast just detta förbjöds 1939 så vet jag att arbetsgivare tvekar när det gäller att anställa kvinnor med barn eftersom de anses vara besvärliga. De kan ju tvingas vara hemma med sjukt barn vilket gör det lättare att anställa en kvinna utan barn eller allra helst en man. Om det blir mer jämställt och vida känt att pappan lika ofta som mamman, stannar hemma med sina sjuka barn kanske arbetsgivarna skulle tänka om. Om männen tog mer plats i hemmet skulle kvinnor kunna ta mer plats på arbetet. Men männen måste ju vilja detta också!

Summan av kardemumman är att jag tror att det skulle gynna alla parter om män fick ta/tog mer tid för sina barn när de är små såväl som när de är äldre. Detta skulle vara att komma ett steg framåt såväl i kvinnans frigörelse som för mannens. Det skulle troligtvis göra det enklare för frånskilda eller separerade pappor att få delad rättvisvårdnad om sina barn och frånskilda och separerade mammor skulle få mer tid för sig själva och det skulle anses vara okej! Framförallt skulle barnen, som av någon underlig anledning sällan syns i dessa debatter, få tillgång till båda sina föräldrar.

Länk: scb.se
Länk: scb.se
"Det Sociala landskapet" Ahrne Göran, Roman Christine och Franzén Mats
"På Y-fronten intet nytt" Eriksson Peter mycket bra bok som jag varmt rekommenderar
"Bitterfittan" Sveland Maria

Av Minna Jonsson 20 jun 2007 12:46