Libanon: Nytt attentat på Dödens strandpromenad

Så var det då dags igen, ytterliggare en bombexplosion i Beirut. Denna gång var det inte fråga om något fjuttigt försök till att skrämmas, istället var det ett riktigt politikermord. För att vara säkra på ett gott resultat hade attentatsmännen tagit till lite extra kraft, och som vanligt var det oskyldiga människor som bara råkade vara i närheten som fick sätta livet till. Det är onekligen proffs som utför dessa attentat. Att studera den dagliga rutinen av objektet, placera en bil full med sprängmedel på ett stråk där det vimlar av soldater och polismän samt att trycka på knappen vid rätt tidpunkt för att utlösa bombexplosionen, är inget för amatörer. Syriens underrättelsetjänst Mukhabarat, israeliska Mossad eller CIA, det är bara till att välja allt efter vilken teori som man nu anammar.

Strandpromenaden, “Cornichen", i västra Beirut är ett populärt promenadstråk. Den sträcker sig in ost-västlig riktning utefter Medelhavet i stadsdelen Ras Beirut och har en längd av 1,5 kilometer. Förre premiärmininistern Rafic Hariri dog i en ända av stråket, i öst, i närheten av det en gång så fashionabla hotellet “Saint George". Hans allierade, den sunniske parlamentsledamoten Walid Eido, och Döda politikers sällskaps senaste medlem, startade hädanfärden i promenadens andra ända, i väst, i närheten av libanesiska arméns sportklubb “Bain Militaire".

Dagen innan attentatet hade jag besökt och promenerat på “Cornichen", trots allt som sker kan man ju inte låsa in sig. Livet måste gå vidare och “Beirutis" Beirutbor är ett härdat släkte. Man får leva efter ett motto som jag lärde mig under tjänstgöring som FN-observatör under inbördeskriget i Jugoslavien - “Not much to do when your name is written on the bullit". Fritt översatt: Var försiktig, men det som sker det sker.

Riksdagsmannen Eido var en prominent politiker och liksom alla som tillhör Hariri-sfären och 14 mars-rörelsen beskrivs han som pro-västlig och anti-syrisk. Libanesiska politiker kan jämnföras lite med politiker från före detta kommuniststater, de förnekar sitt ursprung. Innan mordet på Hariri med påföljande14 mars-rörelse, och Cedar-revolution, var alla libanesiska politiker pro-syriska, av nödvandighet får man väl tillägga eftersom landet var ockuperat av syriska armén. Den karismatiske Walid Jumblatt, som ofta och gärna uttalar sig negativt om Syrien har gått från syrienvänlig och pro-sovjetisk politiker till en äkta USA-vän. Men som den socialistiske Sverige-vännen Jumblatt sa till reportern från Sveriges Radio när han utfrågades hur han kunde, som en gentjänst till Sovjetunionen, ha svenske storspionen Stig Berling som hyresgäst: “Politics are politics". Han är också drus och druser är pragmatiska. De är den enda folkgrupp bland arabisraelerna som får tjänstgöra inom den israeliska försvarsmakten. Av dagens politiker i Libanon är det endast de kristna politikerna Michael Aoun och Samir Gaega som inte tidigare var pro-syriska. Den förre var i exil i Frankrike och den senare satt i fängelse under Syriens ockupation.

Även om det inte på senare tid förekommit så mycket i nyheterna så pågår fortfarande libanesiska arméns kamp i flyktinglägret Nahr al Bared. Under fyra veckors drabbningar har 66 libanesiska soldater dött i strid, i ett slag som är bland det svåraste inom krigskonsten, urban krigföring. Det är en kamp mot internationell terrorism, en kamp som även Sverige deltar i. Under snart 60 år har Sverige deltagit i fredsbevarande operationer, varvid omkring 30 svenska soldater har fått sätta livet till vid stridshandlingar. Detta kan sättas i perspektiv mot 66 soldater under fyra veckors strid. Om Sverige skall vara med på allvar på den internationella arenan för att försvara frihet och demokrati får svensk allmänhet och svenska politiker räkna med stora förluster.

Av Lars Bergqvist 15 jun 2007 16:29