Vinna kriget och förlora freden

Men först lite bakgrund.

Många bedömare från höger till vänster är nog ense om att 1967 års krig var en vattendelare på många plan i relationerna mellan Israel och arabvärden. Israeliskt övermod och arabiskt självförakt grundlades i detta krig. Kortfattat var upptakten, att Sovjet sporrade Egyptens härskare Nasser, att starta en beslutskedja som oundvikligen ledde till ett krig.

Egypten spärrade av Israels vattenvägar söderut, körde bort FN: s styrkor i Sinai och förde in 130,000 soldater i det då demilitariserade Sinai. Arabarméerna ställdes under gemensamt befäl och stridsvagnar ställdes i anfallsposition på Västbanken.

I Israel rådde domedagsstämning veckorna före kriget. Få kunde förställa sig att Israel skulle gå segrande mot en mångdubbelt större krigsmaskin och som dessutom var bättre utrustad. Det finns gott om vittnesmål från den hopplöshet som genomsyrande, inte bara den israeliska allmänheten, utan också de israeliska politiska ledarna under den här tiden. Att Israel i det läget slog till först var räddningen för landet. Alla konspirationsteorier om att Israel var den aggressiva parten, som önskade detta krig, har historien med eftertryck förklarat vara falska.

Nathan Shachar skriver i DN 3/6 07 om reaktionen i Israel efter segern i sexdagarskriget: "Lika hastigt förbyttes israelernas skräck och underlägsenhet i förakt - en lyx som kostat landet mer än något militärt bakslag och förvandlat judarnas nationella projekt till något helt annat än det var den 5 juni 1967".

Utan överdrift kan man dessutom säga att kriget blev startskottet för den islamska fundamentalismen och som därefter bara växt sig starkare. Det var något som varken Israel, Sovjet, västmakterna eller arabvärden insåg efter sex dagars krig.

Den islamska fundamentalismen har sina rötter i det Muslimska Brödraskapet som bildades Egypten 1928. All nutida fundamentalism, med allt vad det innebär och alla dess grupperingar, utstrålar på ett eller annat sätt, från denna organisation. Viktigt att komma ihåg är att något större gensvar för fundamentalismen fanns inte bland vare sig araber eller muslimer i övriga världen före kriget. Brödraskapet var reducerat till en sekt.

De tongivande ledarna för de arabnationer som gick i krig var alla förvisso muslimer men starkt influerade av västerländskt tänkande som närdes av en vision att skapa ett modernt sekulariserat samhälle. Ett faktum som inte ändrades av att samtliga arabländer, nu som då, var diktaturer och en eventuell övergång till demokrati var en ganska avlägsen tanke.

De våldsamma överdrifterna och skrytet före krigsutbrottet, lögnerna om framgångar även under kriget Kairoradions meddelanden om att Palestina var befriat medförde att trovärdigheten hos de sekulariserade i allmänhet och deras ledare i synnerhet, i ett slag försvann. Tyvärr har den därefter inte återfunnits hos stora delar av den arabiska befolkningen.

Fundamentalisterna fick istället vind i seglen, som närdes inte bara av den smärtsamma förlusten utan också av ett alltmer tilltagande arabiskt självförakt. Frågan som ältades var: Hur kunde arabländerna med sina mångdubbelt större arméer förlora mot lilleputten Israel? Fundamentalisternas svar var att nederlaget berodde på att de arabiska ledarna adopterat ett västerländskt tänkande, lierat sig med, och dessutom låtit sig luras av en av västerlandets stormakter: Sovjet.

Därmed hade man svikit den "sanna" arabiska och islamska idétraditionen som baseras på den ofelbara och oföränderliga koranen. Nederlag i krig, korruption, fattigdom, ja det mesta kunde förklaras med det synsättet. Åter till grunderna blev slagordet.

Fundamentalisterna ansåg att en moralisk upprustning, baserad på koranen, var en absolut nödvändighet inom arabvärden för att återfå dess rättmätiga värdighet och därigenom skapa gemenskap och slagkraft i en värld full av otrogna fiender med en främmande livsstil. Självfallet mötte detta synsätt initialt motstånd bland de av kriget tilltufsade arabiska ledarna. Men efter hand har många bland det nuvarande ledarskapet delvis accepterat detta synsätt. Ofta förstås beroende på att det har varit enda sättet att bibehålla sin maktposition.

Fundamentalisterna kan i dagsläget också visa upp framgångar som varit omöjliga före 1967. Regimerna i Iran, Sudan och tidigare talibanernas Afghanistan samt i viss mån Somalia är exempel på detta samtidigt som man genom terrordåd rejält kunnat skaka om världens för närvarande enda stormakt.

Själv tror jag att om kriget inte brutit ut 1967 hade fundamentalisterna i dagsläget varit klart mindre framträdande i världspolitiken och möjligheterna till en demokratisk utveckling inom arabvärlden varit bättre och därmed en vettig uppgörelse med Israel om Palestina inom räckhåll. Men även om ett krig, förr eller senare, ändå skulle ha ägt rum hade förutsättningarna och omständigheterna varit annorlunda.

Skulle arabstaterna gått mot en någorlunda demokratisk utveckling hade framtida krig kanske helt kunna undvikas. Som bekant finns det inga exempel i historien som visar att demokratiskt styrda länder startar krig mot varandra. Förvisso har det funnits möjligheter till fred ändå -Osloavtalet exempelvis - men mycket har stupat på oenighet inom arabvärden till följd av fundamentalisternas motstånd.

Intressant är också att spekulera i vad som hänt om arabländerna vunnit kriget. Med tanke på den hatstämning som piskades upp i arabländerna främst i Egypten där entusiasmen för kriget var som störst känns ett blodbad på israeler som en inte särskilt avlägsen konsekvens. Inte heller ingick ett bildande av en självständig palestinsk stat i vare sig de egyptiska, jordanska eller syriska ledarnas tankevärld. De arabiska grannländernas behandling av palestinierna, både före och efter kriget, talar sitt tydliga språk. Hade det funnits en uppriktig vilja hade Västbanken och Gaza jordansk respektive egyptiskt område till 1967 förklarats för palestinskt område långt före kriget.

Sannolikt hade Israels landområden delats mellan Egypten, Jordanien och Syrien och palestinierna fått en ny fiende att kämpa mot. Allt medan de få överlevande judarna åter skingrats för vinden. Det finns dom som hävdar, såhär i efterhand, att en arabisk seger, rent realpolitiskt och långsiktigt, nog ändå hade varit bäst för världen som helhet. Men nu förlorade man och vi får aldrig veta svaret.

Nu kan man också vända på synsättet. Anta att Israel efter segern skulle ha återlämnat Sinai till Egypten men förklarat alla andra vunna landområden för "eviga" israeliska område och utvisat alla palestinier till de kringliggande arabländerna. Dvs. genomfört en etniskt rensning. Ett av flera "lyckade" exempel på etnisk rensning, som historien känner det finns ännu fler "misslyckade" är de tyskar som efter kriget fördrevs från tidigare tyska områden i Polen och Tjeckoslovakien. Förvisso uppskattar man att några miljoner tyskar dog under processen men realpolitiskt och långsiktigt får man nog tillstå att det fungerat.

Hade det också fungerat i Israel? Bortsett från alla moraliska invändningar är jag säker på att det inte hade stärkt Israel långsiktigt utan bara de fundamentalistiska krafterna på båda sidor. Men inte helt förvånande dyker funderingar på detta tema upp då och då upp i Israel. Säkerheten inom Israel hade möjligen förbättrats och det är väl heller inte osannolikt att arabstaterna hade varit piskade att assimilera palestinierna i respektive grannstat på ett helt annat sätt än de Nürnbergliknade lagar som nu råder. En "lyckad" etnisk rensning förutsätter också oerhört svaga motparter och omvärldens - åtminstone tysta - godkännande. Så var inte fallet här.

En annan variant, som ibland också framförs, är att Israel genast efter segern och för att säkra en framtida fredlig utveckling skulle ha återlämnat de i kriget vunna områdena. Det scenariot förutsätter emellertid att den israeliska befolkningen skulle ha drabbats av en sorts kollektiv pacifistisk godhets- och förlåtelseepidemi, av ett slag som världen tidigare aldrig skådat.

Ett sådant förfaringssätt hade i det då rådande stämningsläget varit helt orealistiskt. Skulle det ändå ha genomförts hade det dessutom visat på en politisk svaghet som arabstaterna inte skulle ha varit sena att utnyttja, även om Israel vunnit vissa sympatier i omvärlden för en sådan åtgärd.

Nu kan man naturligtvis med viss rätt hävda att alla sådana här spekulationer är av noll och intet värde. Och det är förvisso svårt att påstå motsatsen. Men i bästa fall kan de ändå ge ett perspektiv på komplicerade politiska händelser.

Själv har jag bara en bestämd åsikt i hela denna fråga och det är att det aldrig kommer att bli fred i området så länge arabstaterna inkl palestinierna inte lever under ett demokratiskt styrelseskick med ett fungerande rättsystem. Först då kan man uppnå varaktiga resultat via förhandlingar och därigenom eliminera fundamentalisterna. Men det lär dröja länge än.

En fara med det nuvarande dödläget är att det demokratiskt styrda Israel faller in i samma beteendemönster som sina diktaturgrannar.

Av Lars Nilsson 14 jun 2007 11:29