Libanon: sommar, sol och säsong för lite våld

"Sir, here is your special food order - kosher meal."
Det var en ung man som satt bredvid mig i flygplanet på väg från Istanbul till Beirut, och man blir ju onekligen lite förvånad när någon beställer kosher på väg till ett land som är medlem i Arabförbundet. Var det en Mossad-agent som hade blåst sin "cover" redan innan han påbörjat sitt uppdrag?

Troligtvis finns det en mer prosasisk förklaring; antagligen var det en turkisk jude som skulle besöka Libanon i något ärende. Det är inte förbjudet att besöka Libanon om man tillhör den judiska tron. Däremot kan man inte som israel, även om man så är muslim, besöka Libanon eftersom länderna formellt fortfarande är i krig med varandra. Sedan 1948 råder ett vapenstillestånd, ett avtal som bryts med jämna mellanrum. Min flygstolsgranne kunde möjligtvis tillhört den lilla spillra av omkring hundra judar som fortfarande finns i Libanon. Jag har tidigare nämnt i en artikel att demografiskt består landet av 18 officiellt erkända folkgrupper, inklusive judar. Efter att under 2000 år ha levt i fred runt om i arabvärlden blev dessa judar påverkade av en konflikt som har sitt ursprung i Europa och flertalet emigrerade, eller tvingades på flykt, till Israel. Det pratas inte så mycket om denna grupps lidande, kanske, till skillnad från palestinierna, flydde de till och inte från ett hemland.

Den palestinska flykten skedde som allmänt bekant för snart 60 år sedan i samband med bildandet av staten Israel. Det var ingen flykt över havet till Europa eller USA, flyktingarna flydde dels till det som var kvar av Palestina, dels till grannländerna. De packade lite tillhörigheter, låste sitt hus och tog med sig nyckeln. Nycklarna som har blivit symbol för den hårdaste nöten att knäcka vid fredsförhandlingarna, rätten till att återvända. Av den del av flyktingarna som kom till Libanon har det blivit en population på 400.000, varav hälften bor i flyktingläger. Andra hälften bor och arbetar ute i det libanesiska samhället. De första 20 åren förekom ingen väpnad palestinsk kamp, det var först efter sex-dagars kriget man tog till vapen. År 1969 skrev Libanon under Kairoavtalet vilket gav palestinierna rätt att föra den väpnade kampen mot Israel från libanesiskt territorium. De palestinska flyktinglägren blev en stat i staten, små autonoma öar där libanesiska polisen eller armén inte fick gå in. Än värre blev det 1970 när Kung Hussein körde PLO på porten, en händelse som kom att kallas svarta september, och tusentals palestinska soldater strömmade in i Libanon från Jordanien. Fem år senare var kriget som varade 1975-1990 ett faktum, ett krig som egentlig mening inte var ett inbördeskrig.

Så har det då hänt igen, Libanon blir huvudnyhet i massmedia. Och som vanligt var det på grund av våldshandlingar. Jag har precis kommit hem och börjat känna av stämningen. Folk har börjat undvika stora affärscentra av rädsla för bomber. Man ser mer soldater vid officiella byggnader, på gator och torg. Krigshandlingarna sker långt bort från Beirut, i Tripoli i norr och i Sidon i söder. Flyktingläger är inte något man besöker och det närmaste jag har kommit Nahr-el-Bared var i april när jag åkte förbi lägret på väg till en bergsvandring i bergen norr om Tripoli. Men, som sagt, det är bomberna som placerats ut i olika befolkningscentra - demokratiskt får man säga, både sunni, shia, kristna och drusiska områden har blivit utsatta - som skrämmer människor. Igår hände det igen, en bomb exploderade i en kristen förort till Beirut. Lyckligtvis är bomberna utplacerade mer för att injaga fruktan än att ställa till stor skada. Bilbomberna som förekom under inbördeskriget där 100 människor kunde omkomma vid ett enda attentat är vi, än så länge, förskonade ifrån.

Det är inget att förvåna sig över, det som sker, under många år har det förekommit skärmystlingar mellan libanesiska armén och beväpnade palestinska grupper från olika läger och det är inte bara Hizbollah som har fått vapen insmugglade. Det är mer intensiteten och timingen som gör en överaskad. Timing och timing förresten, de flesta krig i Mellanöstern sker under sommarhalvåaret, varken soldater från IDF, Hizbollah, PLO eller Lebarmy tycker om att slåss när det är kallt väder med regn och rusk.

Den libanesiska armén är en institution som har libanesernas förtroende och det finns knappast något alternativ till en fullständig seger över terroristerna. Det är också en kamp mot den globala terrorismen som vi alla deltar i. Ett litet stöd till den kamp som förs kan göras genom att besöka arméns hemsida www.lebanesearmy.net.

Som vanligt frodas teorierna. Libaneserna har en förkärlek för att vrida och vända på de ingående biståndsdelarna i en teori och komma fram med något nytt och fräscht. "The usual suspects" är som vanligt huvudmisstänkta. Den mest intressanta hypotesen är att USA ligger bakom, en hypotes som den respekterade amerikanske journalisten Simon Hersh ställer sig bakom*. Men som Rafiq Hariri fd premiärminister som mördadesi ett bombattentat 2005, red anm, som nu äntligen skall få lite rättvisa genom etablerandet av en internationell tribunal, brukade säga: "I Libanon, tro inte på något du hör och bara på hälften vad du ser".

*Länk: tayyar.org

Av Lars Bergqvist 05 jun 2007 15:15