Kalla mig mansgris om du vill

Jag blir många gånger kallad för mansgris. Nästan uteslutande utan att förstå varför. Jag tänkte därför ge mig på spekulationer. Och på det strö lite sura personliga reflektioner och bittersöta ställningstaganden. Så får ni smaka av och avgöra själv hur det ligger till med den saken.

Jag vet säkert att det är framförallt två läger som jag utan större ansträngning och med förvånansvärd lätthet kan irritera. Och irritera mig på. Överraskande nog, slår det mig, är det två grupperna diametralt olika. I ena ringhörnan har vi ultrafeministerna och i den andra ja, vad ska vi kalla dem? Bimbon, är väl en allmänt vedertaget benämning. I mitten står jag och dömer, med slag viftande i luften från båda håll. Om inte adresserat varandra så gladeligen det motsatta könet mellan dem.

Jag är inte helt opartisk, ska jag genast erkänna. Jag sympatiserar med ultrafeminister radikalfeminister kanske hade klingat bättre, men tyvärr är benämningen upptagen som en erkänd feministisk riktning, så ultra- får duga, som åtminstone i tanken säkert menar väl. Även om tankarna i den verklighet de, vi, lever i är opraktiska och något orealistiska. De påminner lite framför allt om kommunister på det sättet. Ständig arga med kämparglöd. Vissa skulle kalla det för att ha ett hett temperament.

De feminister jag tänker på är den sorten som tycker att könen ska vara och betraktas helt, in i absurdum, lika. Och som Och! Ett blir inte Två av sig självt, det krävs ett plus och en etta till utöver det blir så förbannat arg på mannen om han inte sköter sig i sin förväntade roll. Vad gäller lika lön, lika mycket tid i hushållet med barn och städning, samma villkor på arbetsmarknaden osv. är jag naturligtvis med på noterna. Rättvisa åt alla för fan, oavsett bihang mellan benen eller avsaknaden av sådan.

Men när dessa kvinnor styr i sina hem, har städande män som mer än gladligen umgås med sina barn, till den grad att om det inte är millimeterrättvist eller om mannen ens tänker tanken på att lämna henne med barnen för att lägga ner tid på sin karriär på dagarna för att försörja familjen och ta hand om barnen på kvällarna börjar gasta om vilken usel så kallad Man han är, då blir man trött alltså. Jag talar om den paranoida sorten som innerst inne tror att alla män är avskum vars genetiska arvsanlag ger dem ett outtörstligt behov att styra och kontrollera sin kvinna. Och som alltid betraktar en man efter hans kön i första hand. Så känn dig inte träffad, om du nu inte är det. Och ja, jag tänker stå för det. Vad är för övrigt grejen med kvinnor som ska klä sig och se ut som män? Vad kommer här näst? Ta bort missionären i sänghalmen? Någon måtta får det vara.

Ännu värre är - jag sa ju att jag var partisk - bimbon och bimbokulturen. Särskild den á la Paris Hilton. Jag har sedan urminnes tider, eller i alla fall sedan de började sända Big Brother och Sex and the city stört mig på fenomenet. I Big Brother har tjejerna, Gynning, Rosing, och vad hette den sista? euhm… Jessica? ja, hon som vann sist i alla fall, nått framgång genom att ha sex framför kameran och inte briljera med en allt för imponerande intelligens.

Ultrafeministen: "Vaddå? Är det okej för männen att knulla bäst de vill på bästa sändningstid, men inte för kvinnorna? Hur jävla..."

Äsch håll truten, hur många av de män som hade sex med dessa kvinnor har vunnit kändisstatus på kuppen? Kommer någon ens ihåg vad någon av dem hette? Min poäng är att man sänder ut budskapet att det är okej att knulla sig till status, och att helst inte vara för intelligent som tjej. Se på Paris Hilton, se vad hennes sexvideos har gjort för hennes karriär. Och alla killar, så kallade förhållanden, hon har avverkat som troféer. Och se vilka signaler program som Sex and the city sänder ut. Där man ser killar som erövringar och man byter dem lika ofta som kalsonger, förlåt - lika ofta som trosor.

Ultrafeministen: "Män har för fan..."

Ja! Vi fattar - män har hållt på så i alla tider och många gör fortfarande det. Det de som kallar mig för mansgris ofta inte kopplar, och som gör att jag inte förstår varför jag blir kallad för mansgris, är att jag inte tycker att det är okej för båda lägren att bete sig så. Varken som man eller kvinna. Framförallt inte att statusbelägga beteendet.
Det är okej att bejaka sin sexualitet, naturligtvis. Pröva sig fram i sitt liv. Men när man är i positionen som förebild, för miljontals unga tjejer som ska forma sin identitet genom sina tonår, inklusive min lilla dotter så småningom, så tycker jag att man ska ta sig en närmare fundering på vilka signaler dessa program och beteenden sänder ut.

Och framförallt, anledningen till att jag kände mig manad att skriva dessa rader det är nu man får kalla mig för gammalmodig, efter att tyst för sig själv ha upprepat jävla mansgris texten genom, se och fundera på hur det påverkar och urholkar parförhållanden idag och det vi en gång kallat för kärlek när människor går runt och är svartsjuka och ständigt rädda för att bara vara ännu en trofé i raden för sin partner, den man älskar.

Så som den kvinnliga frigörelsen tar sig uttryck i vår moderna tid är det inte längre bara domaren till man i mitten som tar stryk, om du frågar mig.

Kalla mig mansgris, om du vill.

Av Marius Alkhatib 04 jun 2007 08:39